Slut Som Artist

Barn är ena sluga varelser. De tar verkligen tillfället i akt att röja när deras mamma inte har några röstresurser. De bråttas, klättrar, skriker, boxas och kastar ner alla täcken och kuddar på golven. De leker med frukten, gnäller, bränner sig på en lampa, gråter, river ut alla leksaker och matvägrar. De häller vatten på vardagsrumsbordet och toalettgolvet, de piper, vägrar lyssna och trotsar allt vad de orkar. Är fullkomligt slutkörd. Det tar på krafterna att vara ledig. Tur att jag ska till jobbet imorgon, ska bli riktigt skönt att få vila upp sig lite.

Tappat Rösten

Då har man klarat av en två-dagars den här helgen. Först en spontan utekväll i fredags med några härliga vänner och sen 30-års fest igår. Riktigt kul förutom att jag helt har tappat rösten. Haft ont i halsen ett par dagar, och i fredags kväll blev jag hesare och hesare. Igår på 30-års partajet tappade jag rösten totalt redan vid tio tiden, så sen blev det en tyst kväll. Sambon fick prata åt mig, och det gjorde han minsann med råge. Han passade väl på när jag inte hade möjlighet att lägga mig i diskussionen. Till slut fick jag skriva på mobilen det jag ville få fram. Kul kväll. Idag kan jag inte prata överhuvudtaget, som tur är sover sambon och barnen är hos svärföräldrarna, så jag kan vara knäpptyst utan problem. Nu får vi bara hoppas att rösten återkommer snabbt, för det blir nog svårt att jobba i receptionen när man inte kan tala.

Barnkalas, Flugor & Billig Fylla

Helgerna går alldeles för fort nu för tiden. Egentligen går alla dagar fort, men när man jobbar så gör det ju ingenting. Den här helgen fullkomligt rusade iväg, därför vill jag inte riktigt gå och lägga mig än. I lördags var det panikstädning, barnkalas, panikmiddag och sen ut på krogen med en gammal vän. Hjärtmedicinen kontra alkohol blev en intressant kombination. Billig fylla om inte annat. Hur som helst var kvällen väldigt trevlig fram tills dess att jag fick en öl och en drink i knät. Killar måste verkligen gilla alkoholindränkta tjejer för plötsligt drogs de till mig som flugor kring koskit. Hade säkert kunnat bli trevligt om grabbarna hade varit några år äldre än 18. Jag försökte gömma mig bakom en gardin, det misslyckades totalt, så jag gick hem i stället. Lillasyster blev i alla fall rik på mig. Lyckliga henne.

Snurrigt Kaos

Mitt jobb har ( så länge jag nu har haft det ) alltid varit rörigt. Men just nu är det extra snurrigt på Hotell Kaos. Dels så är det omorganisationer på hög nivå. Folk byter jobb, arbetsuppgifter och hotell till höger och vänster. Den ene ska inte sitta där längre, den andra ska inte jobba med det vanliga, den tredje byter hotell, den fjärde blir chef över det och den femte ska byta jobb och hotell men är tillfälligt inkvarterad i konferensens rum. Och själv står man och stampar och har inte den blekaste om vad man ska göra och inte göra längre. Gräddet på moset är att man dessutom håller på att bygga om hela stället. Elektriker här och där, nån målare springer i korridoren, golvläggare i rummen, mattläggare uppe på våningarna, hissgubbar i möten och idag hittade jag tre slöa jobbargubbar utslagna i en soffa i lekrummet. De springer upp och ner och fram och tillbaka med toalettstolar, pirror och verktyg. Sen börjar de borra frenetiskt precis när man sitter i ett viktigt samtal. Och med brrrrrrrröööööööööööl i bakgrunden blir det nästan skrattretande att försöka göra en bokning. Men värre kommer det att bli. Det här är nämligen bara början. Snurrigare än snurrigast blir det. Och jag är ju absolut inte snurrig som person.

Skrik, Panik & Lilla Anna

Igår var jag hemma med barnen hela dagen. Eller barn och barn, skrik och panik vore kanske en bättre beskrivning. Som ni säkert redan listat ut står kidsen för skrik och jag för panik. Efter en heldag med herr Pip och herr Gnäll flydde jag hem till lilla Anna och långa gubben i stället. Kaffe, sockerbullar, godis och mysigt sällskap var betydligt trevligare än att torka små rumpor och leka med tågbana. Fick skjuts hem vid åtta snåret men när jag klev innanför dörren igen var jag inte alls lika trevlig längre. Efter en överdos kaffe sprang jag runt i lägenheten som en skållad råtta, plockade lite här och lite där, kastade i mig lite mat och skällde på sambon för att mitt jobb är så himla rörigt. För visst måste det bara vara hans fel? För han hade ju faktiskt kunnat vara hemma med barnen i stället, då hade jag inte alls varit lika slut i huvudet. Och han hade ju faktiskt kunnat tjäna en sisåär hundra lakan mer i månaden, då hade jag kunnat vara hemmafru. Ja ni ser, det mesta som går snett i mitt liv är helt enkelt min sambos fel. Så måste det bara vara. Jo.

Same Same But Different

Då är man på riktigt tillbaka i det där ekorrhjulet igen. Och hej vad det snurrar. På ett sätt så känns det som att tiden har stått stilla sen jag blev sjuk. Allt är same same same. Samma stress, samma irritation, samma glädje, samma folk, samma kaos på jobbet, samma vardag, samma tv-program, samma middagar, samma planer, kalas och fester. Nästan. Det finns en liten liten skillnad som dock är bedrövlig. Det är 30-års året.

Antistress?

Den evighetslånga sjukskrivningen är över. Nu går jag upp på full tid igen. Visserligen är jag inte helt frisk än, men det får bära eller brista. Livet har verkligen rivstartat igen och kalendern är fullbokad. Jag tänkte dessutom försöka hinna med allt det där som jag av nån anledning inte gjorde när jag ändå gick hemma. Samtidigt har jag lovat mig själv att inte stressa. Den här gången ska jag försöka ta det lugnt och tänka på mig själv. Min antistress filosofi har dock inte börjat så bra, hur sjutton gör man?

En Dagens Tack

Dagens höjdare: Mina fem oväntade tusenlappar som ramlade in som en skänk från ovan.
Dagens att se fram emot: Inbjudan till ett 30-års partaj som ramlade in på posten.
Dagens negativa: Försäkringsdamen som inte riktigt ville friskförklara mig än, för jag kan ju faktiskt ramla och bryta benet eller nåt ( snacka om att tänka positivt ).
Dagens skratt: Samma försäkringsdam som skrattade gott åt att jag kan ju faktiskt ramla och bryta benet eller nåt. Ja det var ju jätte roligt.
Dagens pinsamhet: Den äldre herren som köper upp mig på Facebook. Jag inte bara känner mig som en gamling, jag ser tydligen ut som en också.

Forget Me Not

Snart måste jag verkligen göra något åt mitt otroligt dåliga minne. Ok att alla människor glömmer saker mellan varven, ok att jag ständigt får leta febrilt efter mina hemmanycklar och mina glasögon, men inte ok att jag glömmer min medicin. Nu när jag äntligen fått en medicin som faktiskt gör verkan måste jag komma ihåg att ta de också. Troligen glömde jag det igår. Jag säger troligen för jag minns ärligt talat inte om jag tog de eller inte. Däremot rusade hjärtat okontrollerat och studsade åt både höger och vänster i en takt som inte kan ha varit helt hälsosam. Förmodligen glömde jag ta den där tabletten. Mamma skäller på mig och säger att jag ska gå och köpa en dosett på apoteket. Ni vet en sån där som gamlingar har som det står måndag, tisdag, onsdag etc på. Nu är det säkert så att en dosett är en fantastisk uppfinning för de med dåligt minne. Men jag vill verkligen inte känna mig mer som en pensionär än jag redan gör, och den där dosetten känns verkligen som spiken i kistan. Bye bye ungdom, hello ålderdom. Jag vill nog gärna låtsas att jag är 22 ett tag till. Med en dosett kan man vare sig låtsas eller förtränga. Då är man pinsamt gammal och senil.

Trasselsudd

Nu vänder det. Året som kanske inte började lika bra som jag hade tänkt mig visar nu tydliga tendenser på att det faktiskt kommer att bli bättre. Idag är en bra dag, en fantastisk dag. Efter en natt med extremt dålig sömn fick jag lite uppiggande frukostsällskap. Tjejen som inte direkt har haft det så lätt hon heller, kom med en underbar bubblande styrka och gav mig visdomsord i överflöd. Hon la ihop pusselbitarna åt mig och plötsligt känns allting så självklart igen. Någon som hjälper en att sortera i trasslet i huvudet är ibland allt som behövs. Nu känner jag mig inte längre som en trasselsudd. Glädjen, hoppet, styrkan och viljan letar sig sakta tillbaka till mitt inre igen. Till råga på allt dök det upp fem friska tusenlappar på mitt konto idag, och vad piggar upp mer än oväntade pengar? Nu måste jag genast planera hur jag ska göra av med de på snabbaste sätt.

Mycket Väsen

Något som jag bestämde redan innan nyårsafton var att 2008 inte skulle innehålla några sjukdomar. Tycker att jag har haft min beskärda del det gångna året, men någon höll visst inte med. Först och främst åkte jag på magkatarr igen under julen ( ja för sjätte eller sjunde gången ), så nu kan jag skryta med ytterligare en medicin. I morse vaknade jag dessutom med en sjujävulsk smärta i halsen och utan röst. Småkillarna var väldigt roade av mitt väsande och mina vilda gester. Inte helt lätt att låta bestämd med en pipande, viskande röst. Barnen hade i alla fall väldigt roligt åt det, och det är ju alltid kul att man kan roa nån.

Rik Start På 2008

Kvällen min hade jag planerat att spendera på stan. Har lite viktigheter att inhandla som presenter, batterier och en ny plattång ( glömde min hos mamma tillsammans med lite andra prylar eftersom jag lider av alzheimers ). Men det blir ingen turné i stadens affärer. Syster ringde och berättade att det var nåt krångel med banken, hon kunde vare sig ta ut pengar eller betala med kortet ( tydligen var hon inte ensam om det heller). Naturligtvis har vi samma bank. Tråkigt på shoppingen men desto roligare för mitt konto. Särskilt roligt blev det när sambon erbjöd sig att införskaffa några av prylarna - med sina pengar! Mycket bra bank det där.

Adjö 2007

Hemma igen efter tio dagars ledighet och tio dagar med släkten. Jul och nyår blev kanske inte riktigt som jag hade föreställt mig, men vi har haft det kanon ändå. Skönt att få lämna vardagen en stund och bara få njuta av att verkligen vara ledig. Killarna har varit i sjunde himlen, de har öppnat klappar, varit på skogsutflykter, åkt pulka, hälsat på alla kossorna på bondgården, åkt spark, pimplat, grillat korv och lekt i timme efter timme med alla sina nya leksaker. Så för de små har julen varit så lyckad som den bara kunnat bli. Själv blev det alldeles för mycket tid till att grubbla, undra, tänka och reflektera. Efter en smärre livskris bestämde jag mig dock för att lämna det bedrövliga 2007 bakom mig. Så tyvärr bjuder jag inte på någon sammanfattning av det gångna året,i stället får ni lite härliga bilder från slutet av 2007.