Number Four!

Japp, då var det dags igen då. Som äldsta sonens kompis sa - ni kommer bli som de där familjerna på tv som har 16 barn. Nja. Visserligen är fyra rätt så många men det här är också den sista. Definitivt. 

Galet egentligen. För några år sedan hade jag skrattat om någon hade sagt att vi skulle ha fyra barn. Jag var ju färdig efter de två äldsta. Men så blev det inte, och ingen är gladare än vi för att ytterligare en liten ska komma. 
Vi är sannerligen lyckligt lottade som ska få uppleva det här igen! 

Update

Jag märker att det inte är bara jag som verkar ha tagit en paus i bloggvärlden. Det är lite stillestånd även på de bloggar jag brukar följa. Och det har väl sin naturliga förklaring, Instagram säkert, och sen tiden förstås - den som aldrig räcker till.

Sen jag började jobba igen den 1 februari har det gått i ett. Tillbaka in i ekorrhjulet igen, och jobb, skola, dagis, aktiviteter och vardagssysslor lämnar inte mycket tid över till annat. Nu för tiden är det rätt sällan jag orkar starta upp datorn också, det blir mest surfande i mobilen och då jag är vansinnigt dålig på att blogga från den så blir det helt enkelt snålt med uppdateringar här.

Annars då. Ja, livet går sin gilla gång. De stora killarna har fullt upp med fotboll, basket och hockey, skolan såklart och sen är det förstås kompisar för hela slanten. Och den lilla, inskolningen på dagis är över och nu går han vanliga dagar, Nicke börjar jobba på måndag så då blir det in i snurren på allvar även för Dante. För tillfället går det sisådär, han är ledsen när han blir lämnad och ledsen när han blir hämtad. Det här är det jag tycker är jobbigast med de små, att man blir tvungen att lämna bort de så tidigt. Jag hoppas att det vänder snart för honom, annars kommer mitt mammahjärta att brista. Usch.

Vintern den har varit vansinnigt lång och satt sig på både humöret och orken. Tycker att hela familjen har varit trötta och lite låga det här året, så nu väntar jag på att våren ska komma med buller och bång så vi piggnar till någon gång. Men ryktet säger att den står bakom dörren, så snart snart återvänder vi nog alla till livet igen. 

Trying To Comprehend

Det är mycket tankar som snurrar i huvudet just nu. Jobbet - såklart, Dante som snart ska börja på dagis, framtiden, hus och renovering, men framför allt snurrar tankarna kring min äldsta son. Jag går från att i ena stunden gråta hejdlöst till att i andra stunden rycka på axlarna och tänka att så illa är det inte, allt löser sig. Jag kan inte riktigt bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till det som händer kring honom.

Jag har en typ av sorg inom mig. Jag sörjer att saker och ting inte blev och inte kommer att bli så som vi hade förväntat oss. Jag sörjer att hans framtid kanske inte kommer att bli det jag hade önskat för honom. Mest sörjer jag för hans skull, att det här ska sätta käppar i hjulen för honom.

Jag har fortfarande inte hunnit smälta det ordentligt. Och jag gissar att det kommer att ta tid. Alla reagerar olika. En del med tårar och förtvivlan, en del med axelryckningar, en del med frågor, en del med den uppfriskande inställningen att det gör ju ingenting. Och det kanske det inte gör heller? I långa loppet. Sätter man saker och ting i lite perspektiv så är det klart att jag borde ta mig i kragen, tänka positivt och vara tacksam för det jag har. Det finns alltid sånt som är värre.

Det är bara det att när man är mitt uppe i allt så önskar man så innerligt att saker och ting var annorlunda.

Det är tur att han är en stark liten kille min André. Min underbara älskade André. Det finns ingenting i den här världen jag inte kommer att göra för dig.

I'm Going To Miss This

Tiden går så fort så fort. Plötsligt är de här, de där sista mammadagarna. Och jag känner ett litet sting av sorg inom mig. Min och Dantens lugna, mysiga vardag byts ut mot långa jobbkvällar och mindre och mindre tid för familjen. De, mina viktigaste, som alltid måste få komma först. Och trots att jag innerst inne vet att jag är en rastlös själv som behöver jobb och den sociala biten, så önskar jag ändå att jag fick vara hemma hos mina killar mycket mycket längre. 

De sista dagarna har varit omtumlande för oss. Skojigheter blandat med tråkigheter och jag känner mig tom och snurrig just nu. Helgen var så fantastiskt bra. André hade disco med sina vänner i fredags och var så vansinnigt lycklig över att fylla år, sina fina presenter och att ha kompisar som fick sova över. 
I lördags kom moster med sin härliga familj och livade upp våran dag, det blev en spontan kväll sen tillsammans med de, pizza och några glas vin, och vi njöt hela familjen över deras mysiga sällskap. Det är underbart att ha vänner och släkt som ger så mycket glädje och energi. Lyckliga oss som har de i vårat liv. 

Veckan sen har varit kantad av tråkiga besked. Mina sköldkörtelprover visade sig inte vara något vidare, så nu blir det att knapra mediciner resten av livet. Även om det inte direkt känns upplyftande så är jag ändå tacksam över att den där ofantliga tröttheten har sin förklaring och att jag säkert kommer att må bättre framöver. 
Annat är det med de besked vi fick gällande min äldsta son. Jag vare sig vill eller orkar gå in på detaljer just nu, vi har inte riktigt hunnit smälta det själva ännu. Men för honom innebär det också medicinering framöver, och kanske en trasslig framtid. Såklart ska man inte ta ut någonting i förskott, men som mamma är jag specialist på att oroa mig och grubbla kvällarna igenom. Vi hoppas ju såklart innerligt att det kommer att bli bra, och han är en fantastisk liten kille som har alla förutsättningar i världen. 

Nu har min lilla vaknat och vi ska äta en sen lunch och njuta av våra sista timmar tillsammans, helt själva. Imorgon går Nicke på pappaledighet, och för mig väntar jobbet nästa vecka. Som jag kommer att sakna det här, att bara få ta dagen som den kommer. Lycka är sannerligen att få vara med sina barn. 

My Love For You - Insatiable

Grattis min allra finaste André på din 10-års dag. Mamma älskar dig mer än du någonsin kan förstå. 

Staying Inside

Denna trötthet alltså, var kommer den ifrån? Är det vintermörkret som påverkar eller är det kanske sköldkörteln som spökar? Jag vill helst bara sova dygnet runt, tycker aldrig jag riktigt piggnar till. Men jag ska ta nya sköldkörtelprover om ett par veckor för att se vart det barkar, kanske får jag veta mer då. 

Jag och Danten vi håller oss i alla fall inomhus idag. Det där busvädret utanför fönstret lockar inte alls. Tur att vi inte har några måsten idag. André ska visserligen på basketträning ikväll, men det sköter mannen eftersom han även tränar laget. Jag och de två små, vi kurar nog upp oss i soffan och försöker göra så lite som möjligt i stället. 

Trevlig helg önskar jag och lillprins bus! 

Dante

Dante, Dante. Min vilda, glada, busiga och bestämda lilla ett-åring. Jag hänger vare sig med i utvecklingen eller i personlighetssvängarna känner jag. Liten har väl brått att komma ifatt sina bröder och mamman försöker krampaktigt bromsa tiden för att få behålla honom liten ett tag till. 

I lördags tog Danten sina första steg. Först ett, sen tre, sen fyra, sen tre och så fortsatte det resten av dagen! Underbart att se den där lilla vingliga stappla fram med ett gigantiskt leende på läpparna. Och jag och mannen var som små barn på julafton och tjöt av lycka för varje litet kliv. Nu tar han några steg här och där, varje dag. Jag gissar att det inte dröjer länge förrän han går helt och hållet. 

Han klättrar också, soffan är favoritstället. Där far han runt som en galning fram och tillbaka och jagar fjärrkontroller och telefoner och slänger sig bland kuddarna. Och jag sitter med hjärtat i halsgropen och bara väntar på att han ska ramla ner. 

Men det mest härliga i utveckligen är ändå hur mycket han förstår. Han visar tydligt vad han vill och inte vill och vet precis vad jag menar när jag frågar om han vill äta, bada, borsta tänderna, klä på sig eller gå upp på sitt rum och leka. 
Han tittar efter leksakerna vi frågar efter, äter det vi äter alldeles själv (visserligen med händerna), somnar själv i sin säng på dagar och kvällar, klättrar upp och ner för trappsteg, öppnar varenda låda i hela huset och sliter ut innehållet på golvet för att sedan flytta grejerna vidare till andra lådor, han är nästan alltid glad, kittlig till tusen och skrattar när vi säger aj-aj. Och pappig, jisses så pappig han är. När Nicke kommer hem kryper han bara efter honom och mamma duger inte alls längre. 

Ja det har hänt mycket på ett år, och nu kommer det väl bara att gå fortare och fortare när det snart är dags för förskola i April. Men först ska mannen vara pappaledig från 1 februari. Det kommer bli en intressant erfarenhet för oss alla! 

2013

Bild från nyårsafton.

Jul och nyårsstöket är över för den här gången och vi har tillbringat ännu en jul på hemmaplan tillsammans med tjocka släkten. Mysigt, galet och vansinnigt roligt har vi haft det. Precis som det ska va. Nyårsafton sen spenderade vi hos mannens bror och hade en riktigt fin kväll med andra halvan av släkten. Vi blev duktigt bortskämda med trerätters och den ena goda drinken efter den andra, tror att vi allihopa kände ett litet lyckorus när vi skålade in det nya året. 

2013 ja, det året kom så mycket snabbare än jag hade väntat mig, och det är med blandade känslor jag kliver in i det. Livet ska snart återgå till det vanliga igen, min mammaledighet lider mot sitt slut, den 1 februari börjar jag jobba igen. På ett sätt ska det bli skönt att komma tillbaka till arbetslivet igen, göra något annat, komma utanför dörren och vara Pernilla igen. Men samtidigt kommer jag att sakna att få vara hemma med mitt lilla pyre, ta dagen som den kommer och bara njuta av att vara ledig och befinna mig i min lilla bebisbubbla. För är det nåt jag har gjort den här mammaledigheten så är det att njuta. Vi har inte haft brått jag och Danten inte, vi har tagit allt i vår takt, inte haft några direkta måsten eller någon jobbig stress. Livet har liksom lunkat på i en vansinnigt behaglig takt, och det, det är något jag sannerligen kommer sörja, för jag gissar att det blir ändring på det framöver. 

Nu ska jag fortsätta föra över foton från julen och städa bort de sista adventsstjärnorna, 2012 lägger vi till handlingarna som ett mycket fint år, undrar just om 2013 kan toppa det?