I'm Going To Miss This

Tiden går så fort så fort. Plötsligt är de här, de där sista mammadagarna. Och jag känner ett litet sting av sorg inom mig. Min och Dantens lugna, mysiga vardag byts ut mot långa jobbkvällar och mindre och mindre tid för familjen. De, mina viktigaste, som alltid måste få komma först. Och trots att jag innerst inne vet att jag är en rastlös själv som behöver jobb och den sociala biten, så önskar jag ändå att jag fick vara hemma hos mina killar mycket mycket längre. 

De sista dagarna har varit omtumlande för oss. Skojigheter blandat med tråkigheter och jag känner mig tom och snurrig just nu. Helgen var så fantastiskt bra. André hade disco med sina vänner i fredags och var så vansinnigt lycklig över att fylla år, sina fina presenter och att ha kompisar som fick sova över. 
I lördags kom moster med sin härliga familj och livade upp våran dag, det blev en spontan kväll sen tillsammans med de, pizza och några glas vin, och vi njöt hela familjen över deras mysiga sällskap. Det är underbart att ha vänner och släkt som ger så mycket glädje och energi. Lyckliga oss som har de i vårat liv. 

Veckan sen har varit kantad av tråkiga besked. Mina sköldkörtelprover visade sig inte vara något vidare, så nu blir det att knapra mediciner resten av livet. Även om det inte direkt känns upplyftande så är jag ändå tacksam över att den där ofantliga tröttheten har sin förklaring och att jag säkert kommer att må bättre framöver. 
Annat är det med de besked vi fick gällande min äldsta son. Jag vare sig vill eller orkar gå in på detaljer just nu, vi har inte riktigt hunnit smälta det själva ännu. Men för honom innebär det också medicinering framöver, och kanske en trasslig framtid. Såklart ska man inte ta ut någonting i förskott, men som mamma är jag specialist på att oroa mig och grubbla kvällarna igenom. Vi hoppas ju såklart innerligt att det kommer att bli bra, och han är en fantastisk liten kille som har alla förutsättningar i världen. 

Nu har min lilla vaknat och vi ska äta en sen lunch och njuta av våra sista timmar tillsammans, helt själva. Imorgon går Nicke på pappaledighet, och för mig väntar jobbet nästa vecka. Som jag kommer att sakna det här, att bara få ta dagen som den kommer. Lycka är sannerligen att få vara med sina barn. 

My Love For You - Insatiable

Grattis min allra finaste André på din 10-års dag. Mamma älskar dig mer än du någonsin kan förstå. 

Staying Inside

Denna trötthet alltså, var kommer den ifrån? Är det vintermörkret som påverkar eller är det kanske sköldkörteln som spökar? Jag vill helst bara sova dygnet runt, tycker aldrig jag riktigt piggnar till. Men jag ska ta nya sköldkörtelprover om ett par veckor för att se vart det barkar, kanske får jag veta mer då. 

Jag och Danten vi håller oss i alla fall inomhus idag. Det där busvädret utanför fönstret lockar inte alls. Tur att vi inte har några måsten idag. André ska visserligen på basketträning ikväll, men det sköter mannen eftersom han även tränar laget. Jag och de två små, vi kurar nog upp oss i soffan och försöker göra så lite som möjligt i stället. 

Trevlig helg önskar jag och lillprins bus! 

Dante

Dante, Dante. Min vilda, glada, busiga och bestämda lilla ett-åring. Jag hänger vare sig med i utvecklingen eller i personlighetssvängarna känner jag. Liten har väl brått att komma ifatt sina bröder och mamman försöker krampaktigt bromsa tiden för att få behålla honom liten ett tag till. 

I lördags tog Danten sina första steg. Först ett, sen tre, sen fyra, sen tre och så fortsatte det resten av dagen! Underbart att se den där lilla vingliga stappla fram med ett gigantiskt leende på läpparna. Och jag och mannen var som små barn på julafton och tjöt av lycka för varje litet kliv. Nu tar han några steg här och där, varje dag. Jag gissar att det inte dröjer länge förrän han går helt och hållet. 

Han klättrar också, soffan är favoritstället. Där far han runt som en galning fram och tillbaka och jagar fjärrkontroller och telefoner och slänger sig bland kuddarna. Och jag sitter med hjärtat i halsgropen och bara väntar på att han ska ramla ner. 

Men det mest härliga i utveckligen är ändå hur mycket han förstår. Han visar tydligt vad han vill och inte vill och vet precis vad jag menar när jag frågar om han vill äta, bada, borsta tänderna, klä på sig eller gå upp på sitt rum och leka. 
Han tittar efter leksakerna vi frågar efter, äter det vi äter alldeles själv (visserligen med händerna), somnar själv i sin säng på dagar och kvällar, klättrar upp och ner för trappsteg, öppnar varenda låda i hela huset och sliter ut innehållet på golvet för att sedan flytta grejerna vidare till andra lådor, han är nästan alltid glad, kittlig till tusen och skrattar när vi säger aj-aj. Och pappig, jisses så pappig han är. När Nicke kommer hem kryper han bara efter honom och mamma duger inte alls längre. 

Ja det har hänt mycket på ett år, och nu kommer det väl bara att gå fortare och fortare när det snart är dags för förskola i April. Men först ska mannen vara pappaledig från 1 februari. Det kommer bli en intressant erfarenhet för oss alla! 

2013

Bild från nyårsafton.

Jul och nyårsstöket är över för den här gången och vi har tillbringat ännu en jul på hemmaplan tillsammans med tjocka släkten. Mysigt, galet och vansinnigt roligt har vi haft det. Precis som det ska va. Nyårsafton sen spenderade vi hos mannens bror och hade en riktigt fin kväll med andra halvan av släkten. Vi blev duktigt bortskämda med trerätters och den ena goda drinken efter den andra, tror att vi allihopa kände ett litet lyckorus när vi skålade in det nya året. 

2013 ja, det året kom så mycket snabbare än jag hade väntat mig, och det är med blandade känslor jag kliver in i det. Livet ska snart återgå till det vanliga igen, min mammaledighet lider mot sitt slut, den 1 februari börjar jag jobba igen. På ett sätt ska det bli skönt att komma tillbaka till arbetslivet igen, göra något annat, komma utanför dörren och vara Pernilla igen. Men samtidigt kommer jag att sakna att få vara hemma med mitt lilla pyre, ta dagen som den kommer och bara njuta av att vara ledig och befinna mig i min lilla bebisbubbla. För är det nåt jag har gjort den här mammaledigheten så är det att njuta. Vi har inte haft brått jag och Danten inte, vi har tagit allt i vår takt, inte haft några direkta måsten eller någon jobbig stress. Livet har liksom lunkat på i en vansinnigt behaglig takt, och det, det är något jag sannerligen kommer sörja, för jag gissar att det blir ändring på det framöver. 

Nu ska jag fortsätta föra över foton från julen och städa bort de sista adventsstjärnorna, 2012 lägger vi till handlingarna som ett mycket fint år, undrar just om 2013 kan toppa det?