Det är mycket tankar som snurrar i huvudet just nu. Jobbet - såklart, Dante som snart ska börja på dagis, framtiden, hus och renovering, men framför allt snurrar tankarna kring min äldsta son. Jag går från att i ena stunden gråta hejdlöst till att i andra stunden rycka på axlarna och tänka att så illa är det inte, allt löser sig. Jag kan inte riktigt bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till det som händer kring honom.
Jag har en typ av sorg inom mig. Jag sörjer att saker och ting inte blev och inte kommer att bli så som vi hade förväntat oss. Jag sörjer att hans framtid kanske inte kommer att bli det jag hade önskat för honom. Mest sörjer jag för hans skull, att det här ska sätta käppar i hjulen för honom.
Jag har fortfarande inte hunnit smälta det ordentligt. Och jag gissar att det kommer att ta tid. Alla reagerar olika. En del med tårar och förtvivlan, en del med axelryckningar, en del med frågor, en del med den uppfriskande inställningen att det gör ju ingenting. Och det kanske det inte gör heller? I långa loppet. Sätter man saker och ting i lite perspektiv så är det klart att jag borde ta mig i kragen, tänka positivt och vara tacksam för det jag har. Det finns alltid sånt som är värre.
Det är bara det att när man är mitt uppe i allt så önskar man så innerligt att saker och ting var annorlunda.
Det är tur att han är en stark liten kille min André. Min underbara älskade André. Det finns ingenting i den här världen jag inte kommer att göra för dig.
