Number Four!

Japp, då var det dags igen då. Som äldsta sonens kompis sa - ni kommer bli som de där familjerna på tv som har 16 barn. Nja. Visserligen är fyra rätt så många men det här är också den sista. Definitivt. 

Galet egentligen. För några år sedan hade jag skrattat om någon hade sagt att vi skulle ha fyra barn. Jag var ju färdig efter de två äldsta. Men så blev det inte, och ingen är gladare än vi för att ytterligare en liten ska komma. 
Vi är sannerligen lyckligt lottade som ska få uppleva det här igen! 

Update

Jag märker att det inte är bara jag som verkar ha tagit en paus i bloggvärlden. Det är lite stillestånd även på de bloggar jag brukar följa. Och det har väl sin naturliga förklaring, Instagram säkert, och sen tiden förstås - den som aldrig räcker till.

Sen jag började jobba igen den 1 februari har det gått i ett. Tillbaka in i ekorrhjulet igen, och jobb, skola, dagis, aktiviteter och vardagssysslor lämnar inte mycket tid över till annat. Nu för tiden är det rätt sällan jag orkar starta upp datorn också, det blir mest surfande i mobilen och då jag är vansinnigt dålig på att blogga från den så blir det helt enkelt snålt med uppdateringar här.

Annars då. Ja, livet går sin gilla gång. De stora killarna har fullt upp med fotboll, basket och hockey, skolan såklart och sen är det förstås kompisar för hela slanten. Och den lilla, inskolningen på dagis är över och nu går han vanliga dagar, Nicke börjar jobba på måndag så då blir det in i snurren på allvar även för Dante. För tillfället går det sisådär, han är ledsen när han blir lämnad och ledsen när han blir hämtad. Det här är det jag tycker är jobbigast med de små, att man blir tvungen att lämna bort de så tidigt. Jag hoppas att det vänder snart för honom, annars kommer mitt mammahjärta att brista. Usch.

Vintern den har varit vansinnigt lång och satt sig på både humöret och orken. Tycker att hela familjen har varit trötta och lite låga det här året, så nu väntar jag på att våren ska komma med buller och bång så vi piggnar till någon gång. Men ryktet säger att den står bakom dörren, så snart snart återvänder vi nog alla till livet igen. 

Trying To Comprehend

Det är mycket tankar som snurrar i huvudet just nu. Jobbet - såklart, Dante som snart ska börja på dagis, framtiden, hus och renovering, men framför allt snurrar tankarna kring min äldsta son. Jag går från att i ena stunden gråta hejdlöst till att i andra stunden rycka på axlarna och tänka att så illa är det inte, allt löser sig. Jag kan inte riktigt bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till det som händer kring honom.

Jag har en typ av sorg inom mig. Jag sörjer att saker och ting inte blev och inte kommer att bli så som vi hade förväntat oss. Jag sörjer att hans framtid kanske inte kommer att bli det jag hade önskat för honom. Mest sörjer jag för hans skull, att det här ska sätta käppar i hjulen för honom.

Jag har fortfarande inte hunnit smälta det ordentligt. Och jag gissar att det kommer att ta tid. Alla reagerar olika. En del med tårar och förtvivlan, en del med axelryckningar, en del med frågor, en del med den uppfriskande inställningen att det gör ju ingenting. Och det kanske det inte gör heller? I långa loppet. Sätter man saker och ting i lite perspektiv så är det klart att jag borde ta mig i kragen, tänka positivt och vara tacksam för det jag har. Det finns alltid sånt som är värre.

Det är bara det att när man är mitt uppe i allt så önskar man så innerligt att saker och ting var annorlunda.

Det är tur att han är en stark liten kille min André. Min underbara älskade André. Det finns ingenting i den här världen jag inte kommer att göra för dig.

I'm Going To Miss This

Tiden går så fort så fort. Plötsligt är de här, de där sista mammadagarna. Och jag känner ett litet sting av sorg inom mig. Min och Dantens lugna, mysiga vardag byts ut mot långa jobbkvällar och mindre och mindre tid för familjen. De, mina viktigaste, som alltid måste få komma först. Och trots att jag innerst inne vet att jag är en rastlös själv som behöver jobb och den sociala biten, så önskar jag ändå att jag fick vara hemma hos mina killar mycket mycket längre. 

De sista dagarna har varit omtumlande för oss. Skojigheter blandat med tråkigheter och jag känner mig tom och snurrig just nu. Helgen var så fantastiskt bra. André hade disco med sina vänner i fredags och var så vansinnigt lycklig över att fylla år, sina fina presenter och att ha kompisar som fick sova över. 
I lördags kom moster med sin härliga familj och livade upp våran dag, det blev en spontan kväll sen tillsammans med de, pizza och några glas vin, och vi njöt hela familjen över deras mysiga sällskap. Det är underbart att ha vänner och släkt som ger så mycket glädje och energi. Lyckliga oss som har de i vårat liv. 

Veckan sen har varit kantad av tråkiga besked. Mina sköldkörtelprover visade sig inte vara något vidare, så nu blir det att knapra mediciner resten av livet. Även om det inte direkt känns upplyftande så är jag ändå tacksam över att den där ofantliga tröttheten har sin förklaring och att jag säkert kommer att må bättre framöver. 
Annat är det med de besked vi fick gällande min äldsta son. Jag vare sig vill eller orkar gå in på detaljer just nu, vi har inte riktigt hunnit smälta det själva ännu. Men för honom innebär det också medicinering framöver, och kanske en trasslig framtid. Såklart ska man inte ta ut någonting i förskott, men som mamma är jag specialist på att oroa mig och grubbla kvällarna igenom. Vi hoppas ju såklart innerligt att det kommer att bli bra, och han är en fantastisk liten kille som har alla förutsättningar i världen. 

Nu har min lilla vaknat och vi ska äta en sen lunch och njuta av våra sista timmar tillsammans, helt själva. Imorgon går Nicke på pappaledighet, och för mig väntar jobbet nästa vecka. Som jag kommer att sakna det här, att bara få ta dagen som den kommer. Lycka är sannerligen att få vara med sina barn. 

My Love For You - Insatiable

Grattis min allra finaste André på din 10-års dag. Mamma älskar dig mer än du någonsin kan förstå. 

Staying Inside

Denna trötthet alltså, var kommer den ifrån? Är det vintermörkret som påverkar eller är det kanske sköldkörteln som spökar? Jag vill helst bara sova dygnet runt, tycker aldrig jag riktigt piggnar till. Men jag ska ta nya sköldkörtelprover om ett par veckor för att se vart det barkar, kanske får jag veta mer då. 

Jag och Danten vi håller oss i alla fall inomhus idag. Det där busvädret utanför fönstret lockar inte alls. Tur att vi inte har några måsten idag. André ska visserligen på basketträning ikväll, men det sköter mannen eftersom han även tränar laget. Jag och de två små, vi kurar nog upp oss i soffan och försöker göra så lite som möjligt i stället. 

Trevlig helg önskar jag och lillprins bus! 

Dante

Dante, Dante. Min vilda, glada, busiga och bestämda lilla ett-åring. Jag hänger vare sig med i utvecklingen eller i personlighetssvängarna känner jag. Liten har väl brått att komma ifatt sina bröder och mamman försöker krampaktigt bromsa tiden för att få behålla honom liten ett tag till. 

I lördags tog Danten sina första steg. Först ett, sen tre, sen fyra, sen tre och så fortsatte det resten av dagen! Underbart att se den där lilla vingliga stappla fram med ett gigantiskt leende på läpparna. Och jag och mannen var som små barn på julafton och tjöt av lycka för varje litet kliv. Nu tar han några steg här och där, varje dag. Jag gissar att det inte dröjer länge förrän han går helt och hållet. 

Han klättrar också, soffan är favoritstället. Där far han runt som en galning fram och tillbaka och jagar fjärrkontroller och telefoner och slänger sig bland kuddarna. Och jag sitter med hjärtat i halsgropen och bara väntar på att han ska ramla ner. 

Men det mest härliga i utveckligen är ändå hur mycket han förstår. Han visar tydligt vad han vill och inte vill och vet precis vad jag menar när jag frågar om han vill äta, bada, borsta tänderna, klä på sig eller gå upp på sitt rum och leka. 
Han tittar efter leksakerna vi frågar efter, äter det vi äter alldeles själv (visserligen med händerna), somnar själv i sin säng på dagar och kvällar, klättrar upp och ner för trappsteg, öppnar varenda låda i hela huset och sliter ut innehållet på golvet för att sedan flytta grejerna vidare till andra lådor, han är nästan alltid glad, kittlig till tusen och skrattar när vi säger aj-aj. Och pappig, jisses så pappig han är. När Nicke kommer hem kryper han bara efter honom och mamma duger inte alls längre. 

Ja det har hänt mycket på ett år, och nu kommer det väl bara att gå fortare och fortare när det snart är dags för förskola i April. Men först ska mannen vara pappaledig från 1 februari. Det kommer bli en intressant erfarenhet för oss alla! 

2013

Bild från nyårsafton.

Jul och nyårsstöket är över för den här gången och vi har tillbringat ännu en jul på hemmaplan tillsammans med tjocka släkten. Mysigt, galet och vansinnigt roligt har vi haft det. Precis som det ska va. Nyårsafton sen spenderade vi hos mannens bror och hade en riktigt fin kväll med andra halvan av släkten. Vi blev duktigt bortskämda med trerätters och den ena goda drinken efter den andra, tror att vi allihopa kände ett litet lyckorus när vi skålade in det nya året. 

2013 ja, det året kom så mycket snabbare än jag hade väntat mig, och det är med blandade känslor jag kliver in i det. Livet ska snart återgå till det vanliga igen, min mammaledighet lider mot sitt slut, den 1 februari börjar jag jobba igen. På ett sätt ska det bli skönt att komma tillbaka till arbetslivet igen, göra något annat, komma utanför dörren och vara Pernilla igen. Men samtidigt kommer jag att sakna att få vara hemma med mitt lilla pyre, ta dagen som den kommer och bara njuta av att vara ledig och befinna mig i min lilla bebisbubbla. För är det nåt jag har gjort den här mammaledigheten så är det att njuta. Vi har inte haft brått jag och Danten inte, vi har tagit allt i vår takt, inte haft några direkta måsten eller någon jobbig stress. Livet har liksom lunkat på i en vansinnigt behaglig takt, och det, det är något jag sannerligen kommer sörja, för jag gissar att det blir ändring på det framöver. 

Nu ska jag fortsätta föra över foton från julen och städa bort de sista adventsstjärnorna, 2012 lägger vi till handlingarna som ett mycket fint år, undrar just om 2013 kan toppa det? 

Well, It's December

Största anledningen till att det är lite öde här nuförtiden stavas December. Ljuva, galna, mysiga men hysteriska December. Tiden räcker aldrig till och som vanligt går det i ett för oss. 

Julstress, ja, den finns väl där, men kanske på ett lite annat sätt än tidigare år. Julklapparna är inhandlade, en del är även inslagna, Janssons ligger i frysen, lussebullarna är bakade, julkorten är skickade, julpyntet är uppe och än så länge håller väl planeringen inför Julafton. Jag tror att det är mest annat som just nu håller stressnivåerna uppe. Mannen drunknar i jobb och kvällarna blir allt senare, barnkalas och släktkalas och övernattningsgäster har löst av varandra, läkarbesök till höger och vänster och ett fasligt rännande på vårdcentralen, förkylningar som kommer och går, först de stora killarna och sen i fredags har Danten kämpat med hög feber och hosta. Både jag och Nicke är småhängiga och bara väntar på att det ska bli våran tur. Möten på skola och julfest med jobbet, hockeyträningar och basketträningar, julfika på skolan och ett fasligt julklappsshoppande i tid och otid. Jag skulle nog vilja säga att jag är jultrött snarare än julstressad. Men visst längtar jag ändå efter julafton och efter mina syskon, mamma och släkt och visst ser jag fram emot att få umgås hela bunten igen. Önskar bara att tröttheten var lite mindre. Men, som det verkar så har den sin förklaring. 

Efter ett antal besök och provtagningar på vårdcentralen visar det sig att något verkar vara fel på min sköldkörtel. Just nu väntar jag på de sista provsvaren och varken orkar eller vill fundera så mycket över de. Det blir som det blir helt enkelt. 

Nu ska jag uppbåda lite energi och ta tag i tvätt och städning igen innan Dante vaknar och river ut allt jag precis plockat bort. Vi är ett fint team han och jag. 

Bloody Wednesday

December väntar runt hörnet, förstår ni, December! Vart sjutton tog det här året vägen egentligen? Jag är precis som de där gamla damerna mamma hade på besök med jämna mellanrum som alltid satt och åmade sig över att tiden gick så fort. Obegripliga tanter tyckte man själv när man var liten och tiden inte kunde gå nog snabbt. Men just nu önskar jag mest av allt att det gick att bromsa lite grann, bara så att jag hann njuta lite mer av mina små innan de växer ifrån mig. 

Idag startade jag morgonen på Vårdcentralen för provtagning. Jag fick någon sorts sockerkänning förra helgen vilket var helt vidrigt, så nu är det nog dags att ta tjuren vid hornen tror jag. Bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite. Nästa vecka väntar läkarbesök så får vi se vad de har att säga då.
Jag lyckades bloda ner sköterskans byxor, mig själv, stolen och golvet, eller jag och jag, sköterskan lyckades ta hål på kärlet och jag har väl bra drag i ådrorna tydligen eftersom blodet stod som en fontän ur armen på mig. Fick vi en intressant morgon, både jag och den stressade sköterskan. 

Nu ska jag ta hand om min genomförkylda, febriga lilla son som helst av allt bara vill vara i famnen hela tiden.  Sen ska vi klämma in stan och fotbollsträning ikväll. 

Friday And Playdate

Igår hängde vi med syrran som kom förbi på en lunch och idag kommer hon tillbaka med sina små för en liten playdate, kul för Dante att få härja med kusinerna lite. 

Jag och André passade på att göra stan igår kväll också för att köpa lite nya jeans och tröjor till honom. Han har sannerligen bestämda åsikter när det kommer till kläder, så det blir helt klart enklare att låta honom välja själv. Han brukar inte vara överförtjust i att springa i butiker, men igår slet han fram det ena plagget efter det andra och hittade mängder av kläder han ville ha. Det gäller ju att inte handla så mycket nu precis innan jul, man vet ju inte vad han får i julklapp, men lite jeans, några tröjor och en skjorta blev det i alla fall.

Nu är helgen så gott som här och vi har ett tight schema framför oss. Basket, fotboll och hockey för hela slanten och sen ska jag förhoppningsvis ut på lite festligheter imorgon. Härligt!

Trevlig helg! 

Dirty Loops

Dagens tips: Dirty Loops! 
Tv 4 hade den fina smaken att bjuda på dessa herrar i morse, och jag kan inte sluta lyssna! Galet bra är de. Än så länge har de bara kört covers, men egna låtar är på gång.

Lyssna och njut!

Time Flies!

Torsdag redan! Vart tar tiden vägen? Mammaledig eller inte, hösten känns precis lika intensiv ändå. Det går i ett liksom. Upp och hoppa, få iväg barn till skolan, mata Dante, äta frukost, söva Dante, diska, städa, tvätta, mata liten igen, fixa mellis, packa träningsväskor och gympaväskor, laga middag, duscha och bada trötta barn efter träning, läsa läxor, natta barn, kolla tv en stund, natta mamman och sen upp och hoppa igen. Man försvinner på något vis i vardagsrutinerna, då och då klämmer man in en kaffe med en vän, en promenad i friska luften och en söndagsfika med grannarna. Men mycket mer än så blir det inte just nu. 

För tillfället håller vi på och planerar inför jul och födelsedagar för fullt, jag måste ta tag i alla presenter och julklappar nu för att slippa panikhandla i sista sekund. Så förhoppningsvis ska vi hinna klämma in lite shoppingrundor också. Men en sak i taget, först kaffe, sen kör vi igång med vardagsracet igen. 

My First, My Everything

Små barn - små bekymmer, stora barn - stora bekymmer. Så är det verkligen. Min äldsta son går just nu igenom en väldigt jobbig period och som förälder finns det inget mer hjärtskärande än när ens barn inte mår bra. Ibland känner man sig så maktlös, men både jag och Nicke gör precis allt för att vända på saker och ting och få han att må bättre igen. Och det är väl det som är det fina när det kommer till ens barn, att man aldrig ger upp. Vi har de senaste dagarna sett små framsteg och jag vet att han är en stark liten kille, så förhoppningsvis tar vi oss igenom det här också.

Idag blev det ingen prommis för mig och liten, vi fick kaffebesök av Antti och Lena i stället. Bättre så, jag behövde tänka på annat för en stund och skratta och ladda batterierna lite. Om en stund ska jag skicka iväg Julian på hockeyträning, sen ska jag och min äldsta ha lite kvalitetstid tillsammans, tror vi behöver det båda två. 

Baby Diet

Jag och Danten tog en promenix idag också, riktigt skönt att komma ut i solen en stund, men min kondition, jisses, den är fullständigt urusel. Tror bestämt jag måste göra något åt det där flåset. 

Nu har jag mätt blodsocker i en vecka och resultatet ser faktiskt helt ok ut. Visst, jag äter inget godis eller sötsaker och har gjort små förändringar i kosten också. Inget skippa lunchen här inte. Jag äter ungefär var tredje timme nu, precis som Danten gjorde. Bebisdieten, hehe. Men det verkar fungera bra och blodsockret håller sig på en bättre nivå. Nu gäller det bara att fortsätta på det här sättet. Och det ska väl gå bra, åtminstone fram till jul då jag kommer att få svårt att inte frossa i allt gott.