30-års Krisen

30-års krisen knackar på dörren. Jag vill förstås inte öppna. Ändå så letar den sig in genom brevinkastet och nyckelhålet. Små panikkänslor kommer krypandes. Hjälp, 30, då är man gammal. Nu måste jag hinna med allt det där jag har skjutit upp i så många år. Måste ta körkort, resa, ta piano lektioner, kanske lära mig dreja? Sätta mig i skolbänken igen, göra karriär, gifta mig, köpa hus etc. Nu börjar det dessutom bli bråttom. Två år kvar... Sen är det försent, känns det som. Vad händer egentligen efter trettio? Då ska ju livet vara utstakat, man ska ha gjort allt det där man drömde om. Och jag som inte ens har kommit halvvägs.

Jag hade en kris åt sambon när han fyllde 30. Herre gud vad gammal han blev. Nästa gång han fyller jämt blir det 40!! Jag ältade hans ålder ett par månader innan han fyllde. Undrade om han kände sig gammal? Det gjorde han inte. Han fnös åt min kris och tyckte jag var barnslig. Själv fick jag panik av att ha en sambo som var så gammal.

Nu är det dags att ha en kris åt mig själv. Plötsligt är allt inte lika självklart längre. Jag vet ju inte ens vad jag vill bli när jag blir stor? Ska jag fortfarande undra det när jag går i pension? Sitta där på min 65-års dag och virka dukar och tänka sen, sen när jag fyller 70 då ska jag minsann göra karriär och ta körkort.

Människan är specialist på att skjuta upp saker. Sen, sen blir allt bra. Sen ska vi köpa hus. Sen ska jag gifta mig, sen ska jag börja plugga igen. Sen, sen när jag har villa, vovve och volvo då blir jag lycklig, då ska jag börja leva. Men dagen sen kommer ju aldrig att komma. För den är ju i framtiden. Och när framtid blir nutid skjuter vi bara upp allting igen. Alltså måste sen bli idag. Så med andra ord har jag 24 timmar på mig att förverkliga mina drömmar. Nu blev det stressigt. Jag måste ju ut och handla lite idag och tvätta inför smålandsresan. Jag hinner helt enkelt inte ta körkort och gifta mig idag. Det får bli imorgon i stället.

Beundrare

Som två barns mamma känner man sig inte direkt attraktiv på marknaden. Inte för att jag är ute efter något nytt, men lite uppskattning och bekräftelse behöver vi alla. En beundrande blick, ett leende, kanske en flirt eller bara lite fina komplimanger. ( Ja ett nyp i röven skulle tacksamt tas emot, här är vi inte så kräsna )
Det känns som det var årtionden sen någon flirtade med en. Party prinsessan är död och begraven, kvar finns en blek, trött, risig och framför allt tråkig mamma. Tittar någon efter en nu så är det mer av förskräckelse eller kanske äckel? Tragiskt egentligen, men betyder det här att mina glory days är över?
Åtminstone så kändes det så för några veckor sen. Nu har jag fått lite nytt hopp. Vaktmästaren på jobbet berättade att hans son var kär i mig, och ändå har han bara sett mig två gånger. Ett par dagar senare berättar mamma att en kille på hennes jobb också är kär i mig ( och han har jag bara sett EN gång ) Haja, två beundrare på samma gång! Kan inte minnas när jag hade det sist. Jag måste helt enkelt ha blivit gudomligt vacker på sistone. ( Att vaktisens son är 6 år och killen på mammas jobb förståndshandikappad är oviktigt )

Vår Jul

Då har ännu en jul passerat. Inget snö, ingen tomte, ingen knäck (!) och ingen lutfisk. Skinka, janssons, köttbullar, gröt och julklappar fanns det dock i överflöd. Trots julmat i massor, julgardiner, röda dukar, julservetter, julgran och tomtar precis överallt ( ja mamma har till och med dekorerat toaletten med nissar av alla de slag ), så uteblev julkänslorna totalt. Med strålande sol var det snarare vårkänslorna som dominerade. Kalle hann vi se i hela tio minuter innan de ivriga barnen fick krupp av att vänta. När julklapparna var utdelade var Kalle slut. Karl Bertil Jonsson glömde vi bort. Julglöggen byttes ut mot öl och snapsar och knäcken mot bilar och marianne kolor.

Den sista gnuttan julstämning försvann när barnen gick ut och cyklade och åkte trampbil.

Trots detta blev julafton ändå julafton. Glada, förväntansfulla barn. God mat, julklappar överallt, doften av gran, och naturligtvis julgröt och skinkmacka på kvällen. Inte alls tokigt för en jul i vårsolen.

Vinterhelvete

I dagar, veckor NEJ månader, har jag väntat på att den första snön ska dimpa ner. Att det ska bli så där gnistrande vackert, kallt, ljust och alldeles vitt utanför fönstret. Att julkänslorna ska komma smygandes och man får känna sig som barn på nytt. Åka pulka, skridskor, bygga snögubbar och snölyktor och göra änglar i det där vita pudret med barnen. Undrar hur det kommer sig att mitt minne är så vansinnigt kort?
Första lilla snön damp ner härom dagen. Kylan följde med som sällskap. Underbart? Nej raka motsatsen faktiskt. Plötsligt blev brottningsmatcherna med barnen sju resor värre. En jacka räcker ju inte. Overaller, sockar, halsdukar, vantar, vinterskor och mössor ska på. Och vantar är definitivt inte konstruerade för små barn. Det är ju i princip stört omöjligt att få fingrarna på rätt plats.
Jag hade nog förträngt hur mycket jag själv fryser också. Spelar ingen roll hur mycket kläder jag sätter på mig, alltid tränger kylan in i benmärgen från nån liten glipa.
Sen har vi det här med halkan också, som är otroligt passande när man har släta skor och ska ta sig uppför stans brantaste backe med barnvagn. ( Dagis ligger otroligt bra placerat ) Behöver jag nämna att det tog mig en kvart att ta mig uppförs? Och att jag stapplade som en gammal pensionär på nervägen? Lyckades dessutom halka till och sträckte någon muskel i ryggen. Så nu går jag verkligen som en gammal livrädd tant.

Jag hatar ju vintern. Hur har jag kunnat förtränga det?

Mästerverket

På den eminenta firmafesten igår stod även en del lekar och aktiviteter på schemat. Vi blev snabbt lagindelade, och i mitt team kände jag bara min chef. Första uppgiften bestod i att skriva om en tilldelad julsång till något eget. Jag och chefen tog snabbt över och skrev den i princip helt själva ( allt som inte var helt rumsrent har jag skapat, dvs hela låten ) Sen blev vi naturligtvis tvungna att framföra de vackra tonerna.
Tänkte jag skulle dela med mig av mästerverket, kanske någon som behöver en ny snapsvisa.

Melodi Hej Tomtegubbar ( kom ihåg nu att festen gick i western tema )

Hej Cowboysnubbar slå i taket
och låt det mesta va naket!

Hej Cowboysnubbar slå i taket
och låt det mesta va naket!

Låt varje plagg få falla ner
så att de röda ej pallar mer

Hej cowboysnubbar kom till saken
vi vill bli tagna i baken!

Haja vilka applåder och visslingar vi fick, måste ha varit min starka sångröst som imponerade.

Länge sen

Firmafest igår.

- Länge sen jag skrattade så mycket
- Länge sen jag åt så mycket ( amerikansk buffé, dip, nachos, lökringar, ribs, kyckling, desserter, grädde och vid ett på natten micrade jag Janssons )
- Länge sen jag dansade så mycket ( har ont i muskler jag inte visste att jag hade, nackspärr när jag kom hem - headbangade jag? )
- Länge sen jag hade så roligt
- Länge sen jag drack så mycket
- Länge sen jag sjöng så mycket
- Länge sen jag sov på hotell en hel helg ( har jag ens gjort det innan? )
- Länge sen jag saknade mina barn så här mycket
- Länge sen jag var så här bakis
- Länge sen jag såg VD:n åka på en diskvagn
- Länge sen jag satt på toa med öppen dörr på offentlig plats
- Länge sen jag frös så mycket
- Länge sen jag var så skadeglad ( kollegan som var ordentligt på lyset skulle upp och jobba kvart i sju )
- Länge sen jag fick bita mig i tungan för att inte kalla en tjej för fetknopp efter att hon ältat min vikt ( eller brist på ) hela kvällen
- Länge sen jag hade cowboyhatt på mig ( western tema )
- Länge sen jag såg grabbar i strumpeband
- Länge sen jag hade en läskig, kladdande gubbe som bordsherre
- Länge sen jag hade så hysteriskt kul

Livet är verkligen härligt.

Mina Look - Alikes

Det här var ju galet kul! Ladda upp ett foto så jämför datorn ansiktet med en massa kändisar och kollar vem du är lik... Mycket smickrande resultat måste jag säga!

http://www.myheritage.com

Två års kärlek

Idag är det exakt två år sedan min minsta plutt kom till världen i raketfart. Kan inte riktigt fatta att min bebis fyller två? Vad hände? Vart tog tiden vägen? Kommer på mig själv med att jag har svårt att minnas hur det var när han var nyfödd. Eller va han ens det?
Förlossningen vittnar i och för sig om motsatsen, och den kommer jag mycket väl ihåg. Usch, det är inte mänskligt att föda barn. Bara tanken får det att göra ont i hela kroppen. Kanske därför man minns så väl?

Tiden rinner ju ihop lite, men ungefär vid halvtre på natten för två år sedan, klev jag upp för att gå på toaletten. ( Som gravid bor man ju i princip på toan ) Sen kom första värken. Väckte min snarkande sambo som flög upp ur sängen. Vi tajmade värkarna en liten stund och bestämde oss för att ringa N:s föräldrar. Värkarna var täta men gjorde inte så ont, så jag tyckte vi kunde vara hemma ett tag. Det tyckte inte N:s pappa, så de baxade in mig i bilen och körde oss till sjukhuset. Tur var väl det, för J var klar för leverans. Barnmorskan bestämde sig för att ta hål på vattnet och sen flög J ut i en enda krystvärk. Hela åtta minuter hann vi befinna oss på sjukan. Klådde storebror med en minut. 04.03 på morgonen kom vårat lilla pyre till världen.

Mina barn har tydligen en tendens till att ramla ut av sig själva. Ska jag någonsin ha fler barn blir det ju till att campa på BB sista veckorna.

Grattis till världens sötaste lilla kille idag, två underbara år av obeskrivlig kärlek. Tack.

Dumma, dumma jag

Det förmodade kräkviruset visade sig tyvärr vara magkatarr. Efter en två dagars kur med Losec känns magen något bättre. Däremot håller halsbrännan på att ta livet av mig. Så då var det alltså dags igen, för fjärde gången närmare bestämt, ska jag alltså leva på kokt mat, vatten och bröd. ( Absolut inget kaffe, cig, stekt mat eller sprit - med andra ord kan jag lika gärna lägga mig ner och dö )
Å tyypiskt, som Nasse skulle ha sagt. Tajmingen kunde ju ha varit bättre. Hoppas innerligt att magen är i form igen till julafton, utan julmat, knäck och lussebullar blir det ju inte mycket till jul.
Tyvärr kan jag ju inte skylla ifrån mig heller. Har egentligen inte ens rätt att gnälla eftersom det här är självförvållat. Jag måste ju vara lite lätt förstånds handikappad som tror att jag kan pimpla tio koppar kaffe om dan, röka som en tok, äta oregelbundet och stressa i mig maten utan att kroppen så småningom tar stryk. Det här är ju som sagt var inte första gången jag åker på magkatarr, borde ju ha lärt mig en läxa tycker man.

Nu får jag i princip sitta och sova för att inte kräkas eller få hela maginnehållet i munnen. Började nästan gråta igår för att jag inte kunde dricka mina sedvanliga koppar kaffe. Jag är så otroligt korkad. Dumma, dumma mig som aldrig lär sig!

Hälsa är summan av alla de sjukdomar man inte har.

Ledig?

Ledig idag. Underbart kanske ni tänker, men ledigt för mig innebär frihet, sovmorgon, lathet och chansen att göra vad jag vill när jag vill. Riktigt så ser inte min lediga dag ut. Först och främst är jag mentalt slut efter att ha bränt ännu en helg på att jobba. Mina stackars hjärnceller trillar snart ur rullstolarna av trötthet. För det andra har jag båda barnen hemma, vilket innebär att jag definitivt inte har någon form av frihet eller sovmorgon.

J åkte ju som sagt var på kräksjukan i fredags. Visserligen är han mycket bättre nu, men innan han blir helt frisk måste han naturligtvis hinna gnälla, pipa och skrika så mycket som möjligt. Att han är konstant missnöjd går det ju inte att ta miste på. Och när man själv befinner sig i ett komaliknande tillstånd är inte fantasin och tålamodet det bästa. Som grädde på moset börjar kräkmonstervirusen att få grepp om min lilla spröda kropp. Magen krampar och jag är ständigt illamående. Konstigt nog vill det inte riktigt bryta ut trots att jag mått så här nästan hela helgen. Antingen försöker min kropp frenetiskt att kämpa emot eller så har jag åkt på magkatarr för fjärde gången. ( Vilket jag verkligen hoppas att det inte är, för då är det färdigt med kaffe och cigaretter )

Denna lilla mix av illamående, trötthet och pipiga barn innebär att vår lilla lägenhet i det närmsta kan klassas som katastrofzon. Allt jag hade tänkt hinna med innan helgens alla kalas ( J fyller 2 år ) samlas bara på hög. Köket saknar gardiner, adventspyntet har jag inte ens hunnit starta med, det ska städas, allt fika ska inhandlas, baka kan vi glömma, presenter till J måste fixas, godispåsar till alla barn, J skulle ha fått en ny säng etc etc. Allt måste dessutom ske idag eller på onsdag eftersom jag jobbar kväll resten av veckan. Eftersom jag måste befinna mig i horisontal läge för att inte börja kräkas händer absolut ingenting här. Hemmet ser värre och värre ut för varje sekund som går, och nu kommer stressen krypandes.

Å alldeles underbara, underbara lediga dag.

Kräksjukan

Vaknade klockan fem i morse av ett himla liv inne på toaletten. Flög upp ur sängen ( nja.. ok, det var en lögn, masade mig upp ) öppnade toa dörren och möttes av en ganska lustig syn. Sambon stod spritt språngande naken med J hängandes på armen över handfatet. Tyvärr så var situationen inte alls särskilt komisk eftersom J var kräksjuk och spydde som en kråka.

Jag lyckades lirka till mig två åringen ur Nickes famn när det hade lugnat sig lite, naturligtvis för att slippa torka upp spyorna i sängen och handfatet ( jag blir illamående bara av tanken ) Det kunde min nakna sambo roa sig med i stället. Jag menar, han är ju lite pedantisk så då blir det ju rätt från början liksom. Även om det kanske inte exakt var det han önskade sig en fredag morgon klockan fem.

Är det nåt här i världen jag har fobi för så är det att kräkas ( ja spindlar, höjder, båtar, broar, flygplan och trånga utrymmen också ). Jag fixar det helt enkelt inte. Hellre nån annan läskig sjukdom, hemorrojder eller ögoninfluensa, urinvägsinfektion eller nåt. Vad som helst förrutom att spy.

Eftersom jag blir lite smått hysterisk när det är maginfluensa på gång, har jag i princip descinficerat hela hemmet. Hällde ungefär en halv flaska bara i handfatet. Alla nerspydda sängkläder åkte i tvättmaskins karantän. ( Vägrade sedan peta på maskinen utifall att ett litet virus satt där och väntade ) Sambon fick tvätta i stället, mycket hellre att han blir sjuk, han är bättre på att kräkas än jag. Dessutom tål hans kropp en maginfluensa. Det gör inte min, jag rasar i snitt 3 - 4 kilo. Sen skulle mitt skelett - smeknamn snabbt ändras till den vandrande knappnålen eller något liknande. Föga smickrande.

Inte kan man göra så mycket heller, det går liksom inte att gardera sig mot de där mördar bacilluskerna. Bara att vänta och hoppas att ingen mer blir kräksjuk ( storebror som envisas att stoppa J:s nappar i munnen ligger nog illa till)
Prövade en gång husmors knepet att svälja 6 - 8 hela vitpeppar korn, det ska tydligen fungera inom sjukvården. Önskar bara att någon talat om att det inte är en bra idé att svälja kornen hela om man har/har haft magkatarr. Snacka om halsbränna.
Andra tips och förslag på hur man kanske kan skydda sig tas tacksamt emot. ( Gärna något som inte sätter eld på tarmarna )

Vandrande skelettet

Bläddrade igenom en bilaga till expressen på jobbet igår. Ögonen fastnade på en svensk modell som inte hade gått vidare i någon modelltävling för att hon var för smal. Vartenda ben på den lilla kroppen stack ut. Det stod att hon kallades för det vandrande skelettet och hade ett BMI på 16 ( utropstecken, utropstecken ). Nu är ju inte jag så haj på det här med BMI, vet att man delar, gångrar (?) vikt med längd eller nåt, så siffran 16 sa ju mig absolut ingenting. Jag och min kollega T beslöt oss för att gå in på viktklubb där man lätt kan räkna ut sitt eget BMI för att ha något att jämföra med.
För det första fick jag en chock när mitt BMI visade sig vara ynka 14.9 ( allvarligt så ser jag absolut inte ut som den där pinniga modellen ) för det andra dök en ruta upp och förklarade att jag var underviktig och absolut inte fick vara eller bli medlem på viktklubb.se. De accepterade inte personer med ett BMI under 20. Jaha? Tack för den, diskriminering tycker jag.

Nästa gång jag planerar att förnedra mig själv ska jag försöka göra det lite mer privat. Numera är det nämligen jag som går under namnet det vandrande skelettet.