The Hardest Thing To Learn In Life Is Which Bridge To Cross And Which To Burn

Min äldsta son börjar lite sakteliga att närma sig tonåren. Han trilskas, har attityd och ifrågasätter både det ena och det andra. Jag kan verkligen se hur hans personlighet långsamt förändras, hur han börjar bli annorlunda. Och jag kommer att tänka på när jag själv var liten.

Jag minns mina tonår som en rätt så bökig tid i livet. Jag hade svårt att hitta mig själv och visste inte vilket ben jag skulle stå på. Min personlighet slets itu på något sätt. Jobbiga upplevelser kombinerat med en stor dos osäkerhet gjorde att jag tvivlade mycket på mig själv, min förmåga och på vem jag egentligen var. Jag hade svårt att finna min plats och kände ofta att jag inte riktigt passade in.

Jag var något av en grubblare och filosof och mina tankar blev ofta övermäktiga, jag hade ständig mental växtvärk. Jag funderade vansinnigt mycket på vilka vägar jag skulle välja, på meningen med livet, på framtiden, på vem jag skulle vara och vem jag skulle bli. På hur mina val skulle påverka mig, på hur jag påverkade andra. På varför saker och ting blev som de blev och på sånt som jag önskade var annorlunda. På min andliga sida. Den som alltid har funnits där efter en uppväxt i kyrkan, även om jag valde att lämna den i tonåren. Jag gillade inte alls ämnen som matte och fysik men kunde bli fullkomligt uppslukad av religion, biologi och historia. De ämnena triggade igång någonting inom mig, i den djupare sidan av mig. De hade en mening.

Som så många andra tonåringar var jag varken förtjust i mitt inre eller mitt yttre och hade svårt att hantera känslor. Mitt försvar blev att skratta och flamsa bort sånt som blev jobbigt, som kom för nära. Stundtals försökte jag vara någon jag inte var, allt för att försöka passa in och vara lite mer som alla andra.

Det var inte förrän i gymnasiet som jag började landa i mig själv. Acceptera och gilla den jag var och börja trivas med mig själv. Jag fick ett sorts lugn i kroppen och kände ett helt annat självförtroende. Min glädje blev genuin och mina skratt äkta. Jag behövde inte längre gömma mig bakom en fasad och jag behövde inte längre låtsas. Jag var jag, med alla mina egenheter, fel och brister, och det var ok.

Det var när jag insåg och förstod att de val jag gjorde i tonåren inte på något sätt behövde vara livsavgörande som de värsta grubblerierna lade sig. Det var ok att göra fel och välja fel ibland, att börja med att gå åt fel håll kunde många gånger leda till rätt väg. Och så blev det för mig. Jag prövade mig fram. Och idag kan jag vara glad och tacksam över de beslut jag tog, oavsett om de var rätt eller fel för mig just då. Och det är väl lite det tonåren går ut på, att hitta sig själv, gå sina egna vägar, att göra misstag och att lära sig av de.

Jag kan bara hoppas att mina söner tar sig igenom sina tonår någorlunda smärtfritt och att de hittar sig själva och ett bra självförtroende. Och jag kan inte hjälpa att undra vem det kommer bli jobbigast för, mina barn, eller för mig.