Två års kärlek

Idag är det exakt två år sedan min minsta plutt kom till världen i raketfart. Kan inte riktigt fatta att min bebis fyller två? Vad hände? Vart tog tiden vägen? Kommer på mig själv med att jag har svårt att minnas hur det var när han var nyfödd. Eller va han ens det?
Förlossningen vittnar i och för sig om motsatsen, och den kommer jag mycket väl ihåg. Usch, det är inte mänskligt att föda barn. Bara tanken får det att göra ont i hela kroppen. Kanske därför man minns så väl?

Tiden rinner ju ihop lite, men ungefär vid halvtre på natten för två år sedan, klev jag upp för att gå på toaletten. ( Som gravid bor man ju i princip på toan ) Sen kom första värken. Väckte min snarkande sambo som flög upp ur sängen. Vi tajmade värkarna en liten stund och bestämde oss för att ringa N:s föräldrar. Värkarna var täta men gjorde inte så ont, så jag tyckte vi kunde vara hemma ett tag. Det tyckte inte N:s pappa, så de baxade in mig i bilen och körde oss till sjukhuset. Tur var väl det, för J var klar för leverans. Barnmorskan bestämde sig för att ta hål på vattnet och sen flög J ut i en enda krystvärk. Hela åtta minuter hann vi befinna oss på sjukan. Klådde storebror med en minut. 04.03 på morgonen kom vårat lilla pyre till världen.

Mina barn har tydligen en tendens till att ramla ut av sig själva. Ska jag någonsin ha fler barn blir det ju till att campa på BB sista veckorna.

Grattis till världens sötaste lilla kille idag, två underbara år av obeskrivlig kärlek. Tack.