Dante

Livet på Neo är verkligen speciellt. Man befinner sig som i en bubbla, isolerad från omvärlden. Saker och ting har dock blivit avsevärt bättre sen vi flyttade över till familje-neo i lördags. Här är det mer som hemma. Innan dess låg vi på intensiven i en vecka, och det var påfrestande för alla. Jag sov själv i ett litet rum innanför den avdelning där Dante låg. Enda gången man behövdes var då och då vid matningar. Det kändes som att det var sjukhusets bebis, inte min. Men jag har fått tillbaka min lilla plutt nu och vi sover i samma rum. Jag matar, tvättar, byter blöjor, myser, pussar, väger och byter plats på syremätaren. Nu är det min bebis, bara min (ja kanske pappans också). Och det är vansinnigt skönt att äntligen få börja lära känna varandra.

Angående Dantes hälsa så är vi alla imponerade av att han är så duktig (till och med läkarna tycker att han borde få guldstjärna). Han andas helt själv och hade bara C-pap på sig första dagen han kom. Han har börjat hålla värmen någorlunda, magen fungerar, han har lite smått börjat amma och nu klarar han sig även utan glukosdropp. Det som har varit jobbigt, förutom det uppenbara, är att han sondmatas, har problem med bilirubinet, hans blodkärl går sönder hela tiden så droppen han har fått har runnit ut i kroppen och sen har han även problem med hjärtapnér. Hjärtljuden dyker och rusar med jämna mellanrum och ibland glömmer han bort att andas. Nu får han koffeinnitrat för hjärtat som ska stabilisera rymten lite, vi hoppas att det ska bli bättre för det är hyfsat otäckt när alla apparater tjuter. För att lägga på lite till så har han dessutom fått svåra sår på benet och ryggen, det visade sig igår att det är stafylokocker så nu får han antibiotika också. Hudläkarna ska komma tillbaka och titta på han idag så får vi se om de behöver göra något mer. Jag håller tummarna för att det ska läka snabbt för de ser inte roliga ut alls.

I fredags kom barnens farmor och farfar till undsättning så Nicke har kunnat sova här med mig hela helgen, nu blir de kvar och hjälper oss med killarna tills imorgon soch edan kommer de upp igen till helgen. Lyx för oss att få hjälp så vi båda två kan vara här med Dante. Inte för att det behövs två för att sköta om honom, det är den labila mamman som behöver stöd. Nu får vi se hur länge vi måste stanna, vi har inte direkt fått några klara besked mer än att det kommer att bli ett par veckor (beroende på hur han mår naturligtvis). Så länge försöker jag smälta det faktum att jag har blivit mamma igen.