Naiv

Än en gång var det någon som spräckte läppen då. Den var inte min. Förvånansvärt nog var den inte två åringens heller!
En vattenpöl på köksgolvet och en blöt lillebror var inblandade. Möjligen att man skulle kunna
lägga lite av skuldbördan på en trött, inte så vaksam mamma.

Ja jag vet, jag måste kliva ur sängen på en gång när Nicke går till jobbet. Två sjövilda småttingar kan man ju absolut inte låta ränna runt i lägenheten oövervakade. Hjärnan är självklart fullt medveten om detta, kroppen däremot väljer att ignorera.

Naturligtvis sover jag inte, bara ligger där och väntar på att klockradion ska sluta hånle åt mig. Denna morgon blev det dock inget lugnt, harmoniskt, stilla uppvaknande. I stället hördes en duns utifrån köket följt av ett illvrål, och plötsligt hade jag en nedblodad tre åring i sängen.

Lillebror ( snart 2 år ) hade enligt storebror hämtat vattenflaskan ( som hängde relativt högt upp i städskåpet ) och alldeles själv lyckats skruva av locket och hälla ut innehållet över köksgolvet ( undrar hur han ens fick upp dörren till städskåpet? ) Därefter har killarna roat sig med att åka kana i vattenpölen. Och springa i den. Vilket efter ett tag slutar i ett stycke halk olycka med sprucken läpp som resultat, samt två dyngsura barn. ( Måhända är deras mamma döv eller väldigt naiv? )

Morgonen började således med att torka upp den gigantiska pölen i köket samt ett hundratal blöta små tassavtryck i hela lägenheten. Försöka tvätta/torka av allt blod från mig, storebror, sovrumsgolvet och vårat lakan. Av med blöta pyamasar, leta nya, torra kläder till mig och grabbarna. Råkar sedan lämna lillebror naken en halv sekund för att hämta ny blöja ( naiv - helt klart ) , självklart står han och kissar på golvet när jag återkommer. Mera trasor, mera papper, mera torka, mera stress.

Åååh vad jag älskar mitt liv som småbarns mamma.