Giving Birth

Alldeles nykläckt liten Dante, bara ett par timmar gammal.

Den senaste tiden har jag tänkt väldigt mycket på förlossningen och sista tiden av graviditeten. Jag har känt mig så snuvad på de sista veckorna, man vill ju ha den där tiden till att landa lite hemma, fixa och boa, förbereda sig mentalt och ta igen sig lite innan förlossningen. Så blev det ju inte. Jobba för fullt på fredagen och föda barn på lördagen. Inte så som jag hade tänkt mig, men när blir saker någonsin som man tänkt sig? Själva förlossningen är jag hur som helst mäkta nöjd med. Den var normal. Till skillnad från när storebrorsorna kom med dunder och brak och vi knappt hann in till BB. Den här gången fick jag till och med lite bedövning, lustgas, det tackar vi för.

Fredag den 28 oktober jobbade jag som vanligt men hade haft lite sammandragningar på natten och på dagen på jobbet. De gick över efter ett tag men kom tillbaka på kvällen. Jag funderade lite över det då, tänkte att nu är det väl dags för alla dessa förvärkar igen. De försvann igen när jag gick och la mig och jag vaknade sen på lördag morgon av att de tagit ny fart. Den här gången gjorde de ondare så jag klev upp, klädde på mig och satte mig i soffan framför morgontv:n. Jag messade med min syster, grubblade lite på om jag kanske borde åka in till BB och i alla fall kolla upp det. Värkarna var lite för regelbundna för att bara vara förvärkar. Jag väckte mannen, syrrans kille kom för att ta hand om mina stora barn och vi begav oss in till förlossningen.

Vi blev snabbt mottagna på sjukan, fick ett rum, de kollade värkarna och jag och Nicke var själva och låg och småpratade lite. Efter en liten stund kom läkaren och de gjorde en gynundersökning. Sen blev det fart. Livmodertappen var utplånad och jag var 5 cm öppen. Plötsligt var hela rummet fullt med folk. Jag fick en spruta i skinkan, en infart i vardera arm och blev lite snabbt överskuffad på en bår och innan vi visste ordet av det var vi på väg i ambulans till Huddinge Sjukhus.

Klockan 10,30 var vi framme på HS. Läkarna gjorde sitt bästa för att stoppa förlossningen. Jag tyckte dock inte att droppet jag fick hjälpte utan värkarna blev allt mer intensiva. Barnmorskan gjorde en ny undersökning, jag var då 8 cm öppen. De stängde av droppet och ringde efter barnläkaren. Klockan 12,33 föddes han, lördag den 29 oktober, i vecka 32+1. 43 cm lång och 2072 gram tung. Världens finaste lilla Dante.

Och jag var så vansinnigt nöjd med min förlossning. Jag hängde med den här gången, jag var lugn som en filbunke, skrattade, åt och pratade mellan värkarna. Stortrivdes med personalen som hela tiden berömde oss för vårat stora lugn. Men de var lugna och då blev jag lugn. Det kändes så harmoniskt på något vis. Trots att vi inte var förberedda, trots att han var så tidig. Faktum är, att det här kan jag tänka mig att göra igen (och så kände jag inte efter de andra två).