Scared To Death

Idag tror jag att jag dog en smula. Hjärtat mitt rusade så fort att jag inte kunde andas. 

Vi hade en lite tokig BVC-tid idag, och då jag inte visste säkert att jag skulle hinna hem innan killarna slutade skolan så fick de en hemmanyckel med sig. De brukar gå hem själva och så brukar jag och Danten möta upp de halvvägs. Men de har även gått hela vägen hem vid ett flertal tillfällen. Det brukar gå jättebra, de behöver inte korsa några stora trafikleder och har bara ett övergångsställe att passera innan de är hemma. 

På BVC gick det däremot smidigt så jag var hemma före barnen. Klockan den gick, men inga killar. Och ni vet hur man är som mamma. Bara de är några minuter senare än vanligt så börjar ju tankarna att skena iväg. Jag började vanka av och an här hemma, titta i fönstret, stirra på klockan, öppna dörren och kika ut gång på gång. Inga grabbar. När de var ungefär femton minuter senare än vanligt hade jag packat ihop mig och Danten för att gå och se efter vart de tagit vägen. Vid det laget var jag duktigt orolig. Då ringer min mobil. Skyddat nummer. Ni kan ju gissa hur många tankar som hann fara igenom mitt huvud innan jag svarar. "Hej, mitt namn är Gunilla, jag ringer från barnavdelningen på Södertälje sjukhus." Och där stannade mitt hjärta. Och jag vågade inte andas. Jag fick inte fram ett ord och hörde knappt vad hon sa förrän hon nämnde Dante. Då först sjönk pulsen något igen, jag satte mig på golvet och kippade efter andan. Hon ville boka tid för att ta blodprover på Dante.

När vi lagt på luren sen kom killarna innanför dörren, de hade blivit kvar i klassrummet en stund och var därför lite sena. Och jag grät. Tårar av lättnad och tårar av rädsla. Och jag kramade de stackars oförstående barnen hårt hårt. Jag var så skärrad så jag skakade i flera minuter efter samtalet. För tänk, tänk om något hade hänt mina små. Då hade jag dött, och inte bara en smula.