Vi tog en kvällspromenad igår hela familjen, fram och tillbaka längs skogsvägar och små lummiga villaområden. Och bara en stunds strosande tillsammans med de, mina fyra, gör så vansinnigt mycket för välbefinnandet. Jag och mannen som pratar om allt, fnittrar åt Danten som frenetiskt kämpar för att hålla sig vaken trots vagnens sövande skumpningar. Killarna som cyklar ikapp, släpper händerna från styret och förtjust ropar att vi ska titta, kvällssolen som fortfarande värmer, doften av sommar, grönskan som fullständigt exploderat på några veckor och den ljumma behagliga luften. Magin som plötsligt glimtar till när man lever i det som är just precis nu. Och jag blir lugn i själen.
Jag får påminna mig själv ibland om att bara vara. Ta tillvara på tiden. Leva. För det är då, på en skogsväg i kvällssolen vid sidan av min man då vi tillsammans ser på de tre underverken vi kallar våra som lyckan infinner sig. Som ett glädjerus sveper genom kropp och själ, som allting känns så komplett, genomtänkt. Det var så här det skulle vara, så här allt var menat. Och då, då finns inget mer att önska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar