Worn Out

Jag går här hemma med tårarna i ögonen och städar undan leksaker och hänger upp små strumpor på tvättsträcket. Mina små killar har åkt till Småland på semester, utan sina föräldrar för första gången. Och jag saknar de redan. Den sortens saknad som verkligen gör ont, ont i hjärtat. Jag vet att de kommer att ha det hur bra som helst där nere, men jag är inte bra på att vara utan de. Det är så tyst och tomt här hemma. Och jag längtar efter att höra deras små fötter springa i trapporna igen.

Jag tror också att jag är extra känslig just nu. Den här arbetsveckan har nog varit den värsta jag har varit med om på det här jobbet. Hysterisk är nog ett ord som beskriver den bra. Jag har stämplat ut med gråten i halsen flera dagar på raken. Tror nog aldrig att jag har varit i större behov av semester än vad jag är nu. Och tyvärr är jag inte riktigt där än, först ska jag ta mig igenom veckan som kommer också. Det får bara inte bli likadana dagar som de som har varit, jag grejar inte det. Jag är slutkörd. Helt och hållet slutkörd.