30-års Krisen

30-års krisen knackar på dörren. Jag vill förstås inte öppna. Ändå så letar den sig in genom brevinkastet och nyckelhålet. Små panikkänslor kommer krypandes. Hjälp, 30, då är man gammal. Nu måste jag hinna med allt det där jag har skjutit upp i så många år. Måste ta körkort, resa, ta piano lektioner, kanske lära mig dreja? Sätta mig i skolbänken igen, göra karriär, gifta mig, köpa hus etc. Nu börjar det dessutom bli bråttom. Två år kvar... Sen är det försent, känns det som. Vad händer egentligen efter trettio? Då ska ju livet vara utstakat, man ska ha gjort allt det där man drömde om. Och jag som inte ens har kommit halvvägs.

Jag hade en kris åt sambon när han fyllde 30. Herre gud vad gammal han blev. Nästa gång han fyller jämt blir det 40!! Jag ältade hans ålder ett par månader innan han fyllde. Undrade om han kände sig gammal? Det gjorde han inte. Han fnös åt min kris och tyckte jag var barnslig. Själv fick jag panik av att ha en sambo som var så gammal.

Nu är det dags att ha en kris åt mig själv. Plötsligt är allt inte lika självklart längre. Jag vet ju inte ens vad jag vill bli när jag blir stor? Ska jag fortfarande undra det när jag går i pension? Sitta där på min 65-års dag och virka dukar och tänka sen, sen när jag fyller 70 då ska jag minsann göra karriär och ta körkort.

Människan är specialist på att skjuta upp saker. Sen, sen blir allt bra. Sen ska vi köpa hus. Sen ska jag gifta mig, sen ska jag börja plugga igen. Sen, sen när jag har villa, vovve och volvo då blir jag lycklig, då ska jag börja leva. Men dagen sen kommer ju aldrig att komma. För den är ju i framtiden. Och när framtid blir nutid skjuter vi bara upp allting igen. Alltså måste sen bli idag. Så med andra ord har jag 24 timmar på mig att förverkliga mina drömmar. Nu blev det stressigt. Jag måste ju ut och handla lite idag och tvätta inför smålandsresan. Jag hinner helt enkelt inte ta körkort och gifta mig idag. Det får bli imorgon i stället.

Beundrare

Som två barns mamma känner man sig inte direkt attraktiv på marknaden. Inte för att jag är ute efter något nytt, men lite uppskattning och bekräftelse behöver vi alla. En beundrande blick, ett leende, kanske en flirt eller bara lite fina komplimanger. ( Ja ett nyp i röven skulle tacksamt tas emot, här är vi inte så kräsna )
Det känns som det var årtionden sen någon flirtade med en. Party prinsessan är död och begraven, kvar finns en blek, trött, risig och framför allt tråkig mamma. Tittar någon efter en nu så är det mer av förskräckelse eller kanske äckel? Tragiskt egentligen, men betyder det här att mina glory days är över?
Åtminstone så kändes det så för några veckor sen. Nu har jag fått lite nytt hopp. Vaktmästaren på jobbet berättade att hans son var kär i mig, och ändå har han bara sett mig två gånger. Ett par dagar senare berättar mamma att en kille på hennes jobb också är kär i mig ( och han har jag bara sett EN gång ) Haja, två beundrare på samma gång! Kan inte minnas när jag hade det sist. Jag måste helt enkelt ha blivit gudomligt vacker på sistone. ( Att vaktisens son är 6 år och killen på mammas jobb förståndshandikappad är oviktigt )

Vår Jul

Då har ännu en jul passerat. Inget snö, ingen tomte, ingen knäck (!) och ingen lutfisk. Skinka, janssons, köttbullar, gröt och julklappar fanns det dock i överflöd. Trots julmat i massor, julgardiner, röda dukar, julservetter, julgran och tomtar precis överallt ( ja mamma har till och med dekorerat toaletten med nissar av alla de slag ), så uteblev julkänslorna totalt. Med strålande sol var det snarare vårkänslorna som dominerade. Kalle hann vi se i hela tio minuter innan de ivriga barnen fick krupp av att vänta. När julklapparna var utdelade var Kalle slut. Karl Bertil Jonsson glömde vi bort. Julglöggen byttes ut mot öl och snapsar och knäcken mot bilar och marianne kolor.

Den sista gnuttan julstämning försvann när barnen gick ut och cyklade och åkte trampbil.

Trots detta blev julafton ändå julafton. Glada, förväntansfulla barn. God mat, julklappar överallt, doften av gran, och naturligtvis julgröt och skinkmacka på kvällen. Inte alls tokigt för en jul i vårsolen.

Vinterhelvete

I dagar, veckor NEJ månader, har jag väntat på att den första snön ska dimpa ner. Att det ska bli så där gnistrande vackert, kallt, ljust och alldeles vitt utanför fönstret. Att julkänslorna ska komma smygandes och man får känna sig som barn på nytt. Åka pulka, skridskor, bygga snögubbar och snölyktor och göra änglar i det där vita pudret med barnen. Undrar hur det kommer sig att mitt minne är så vansinnigt kort?
Första lilla snön damp ner härom dagen. Kylan följde med som sällskap. Underbart? Nej raka motsatsen faktiskt. Plötsligt blev brottningsmatcherna med barnen sju resor värre. En jacka räcker ju inte. Overaller, sockar, halsdukar, vantar, vinterskor och mössor ska på. Och vantar är definitivt inte konstruerade för små barn. Det är ju i princip stört omöjligt att få fingrarna på rätt plats.
Jag hade nog förträngt hur mycket jag själv fryser också. Spelar ingen roll hur mycket kläder jag sätter på mig, alltid tränger kylan in i benmärgen från nån liten glipa.
Sen har vi det här med halkan också, som är otroligt passande när man har släta skor och ska ta sig uppför stans brantaste backe med barnvagn. ( Dagis ligger otroligt bra placerat ) Behöver jag nämna att det tog mig en kvart att ta mig uppförs? Och att jag stapplade som en gammal pensionär på nervägen? Lyckades dessutom halka till och sträckte någon muskel i ryggen. Så nu går jag verkligen som en gammal livrädd tant.

Jag hatar ju vintern. Hur har jag kunnat förtränga det?

Mästerverket

På den eminenta firmafesten igår stod även en del lekar och aktiviteter på schemat. Vi blev snabbt lagindelade, och i mitt team kände jag bara min chef. Första uppgiften bestod i att skriva om en tilldelad julsång till något eget. Jag och chefen tog snabbt över och skrev den i princip helt själva ( allt som inte var helt rumsrent har jag skapat, dvs hela låten ) Sen blev vi naturligtvis tvungna att framföra de vackra tonerna.
Tänkte jag skulle dela med mig av mästerverket, kanske någon som behöver en ny snapsvisa.

Melodi Hej Tomtegubbar ( kom ihåg nu att festen gick i western tema )

Hej Cowboysnubbar slå i taket
och låt det mesta va naket!

Hej Cowboysnubbar slå i taket
och låt det mesta va naket!

Låt varje plagg få falla ner
så att de röda ej pallar mer

Hej cowboysnubbar kom till saken
vi vill bli tagna i baken!

Haja vilka applåder och visslingar vi fick, måste ha varit min starka sångröst som imponerade.

Länge sen

Firmafest igår.

- Länge sen jag skrattade så mycket
- Länge sen jag åt så mycket ( amerikansk buffé, dip, nachos, lökringar, ribs, kyckling, desserter, grädde och vid ett på natten micrade jag Janssons )
- Länge sen jag dansade så mycket ( har ont i muskler jag inte visste att jag hade, nackspärr när jag kom hem - headbangade jag? )
- Länge sen jag hade så roligt
- Länge sen jag drack så mycket
- Länge sen jag sjöng så mycket
- Länge sen jag sov på hotell en hel helg ( har jag ens gjort det innan? )
- Länge sen jag saknade mina barn så här mycket
- Länge sen jag var så här bakis
- Länge sen jag såg VD:n åka på en diskvagn
- Länge sen jag satt på toa med öppen dörr på offentlig plats
- Länge sen jag frös så mycket
- Länge sen jag var så skadeglad ( kollegan som var ordentligt på lyset skulle upp och jobba kvart i sju )
- Länge sen jag fick bita mig i tungan för att inte kalla en tjej för fetknopp efter att hon ältat min vikt ( eller brist på ) hela kvällen
- Länge sen jag hade cowboyhatt på mig ( western tema )
- Länge sen jag såg grabbar i strumpeband
- Länge sen jag hade en läskig, kladdande gubbe som bordsherre
- Länge sen jag hade så hysteriskt kul

Livet är verkligen härligt.

Mina Look - Alikes

Det här var ju galet kul! Ladda upp ett foto så jämför datorn ansiktet med en massa kändisar och kollar vem du är lik... Mycket smickrande resultat måste jag säga!

http://www.myheritage.com

Två års kärlek

Idag är det exakt två år sedan min minsta plutt kom till världen i raketfart. Kan inte riktigt fatta att min bebis fyller två? Vad hände? Vart tog tiden vägen? Kommer på mig själv med att jag har svårt att minnas hur det var när han var nyfödd. Eller va han ens det?
Förlossningen vittnar i och för sig om motsatsen, och den kommer jag mycket väl ihåg. Usch, det är inte mänskligt att föda barn. Bara tanken får det att göra ont i hela kroppen. Kanske därför man minns så väl?

Tiden rinner ju ihop lite, men ungefär vid halvtre på natten för två år sedan, klev jag upp för att gå på toaletten. ( Som gravid bor man ju i princip på toan ) Sen kom första värken. Väckte min snarkande sambo som flög upp ur sängen. Vi tajmade värkarna en liten stund och bestämde oss för att ringa N:s föräldrar. Värkarna var täta men gjorde inte så ont, så jag tyckte vi kunde vara hemma ett tag. Det tyckte inte N:s pappa, så de baxade in mig i bilen och körde oss till sjukhuset. Tur var väl det, för J var klar för leverans. Barnmorskan bestämde sig för att ta hål på vattnet och sen flög J ut i en enda krystvärk. Hela åtta minuter hann vi befinna oss på sjukan. Klådde storebror med en minut. 04.03 på morgonen kom vårat lilla pyre till världen.

Mina barn har tydligen en tendens till att ramla ut av sig själva. Ska jag någonsin ha fler barn blir det ju till att campa på BB sista veckorna.

Grattis till världens sötaste lilla kille idag, två underbara år av obeskrivlig kärlek. Tack.

Dumma, dumma jag

Det förmodade kräkviruset visade sig tyvärr vara magkatarr. Efter en två dagars kur med Losec känns magen något bättre. Däremot håller halsbrännan på att ta livet av mig. Så då var det alltså dags igen, för fjärde gången närmare bestämt, ska jag alltså leva på kokt mat, vatten och bröd. ( Absolut inget kaffe, cig, stekt mat eller sprit - med andra ord kan jag lika gärna lägga mig ner och dö )
Å tyypiskt, som Nasse skulle ha sagt. Tajmingen kunde ju ha varit bättre. Hoppas innerligt att magen är i form igen till julafton, utan julmat, knäck och lussebullar blir det ju inte mycket till jul.
Tyvärr kan jag ju inte skylla ifrån mig heller. Har egentligen inte ens rätt att gnälla eftersom det här är självförvållat. Jag måste ju vara lite lätt förstånds handikappad som tror att jag kan pimpla tio koppar kaffe om dan, röka som en tok, äta oregelbundet och stressa i mig maten utan att kroppen så småningom tar stryk. Det här är ju som sagt var inte första gången jag åker på magkatarr, borde ju ha lärt mig en läxa tycker man.

Nu får jag i princip sitta och sova för att inte kräkas eller få hela maginnehållet i munnen. Började nästan gråta igår för att jag inte kunde dricka mina sedvanliga koppar kaffe. Jag är så otroligt korkad. Dumma, dumma mig som aldrig lär sig!

Hälsa är summan av alla de sjukdomar man inte har.

Ledig?

Ledig idag. Underbart kanske ni tänker, men ledigt för mig innebär frihet, sovmorgon, lathet och chansen att göra vad jag vill när jag vill. Riktigt så ser inte min lediga dag ut. Först och främst är jag mentalt slut efter att ha bränt ännu en helg på att jobba. Mina stackars hjärnceller trillar snart ur rullstolarna av trötthet. För det andra har jag båda barnen hemma, vilket innebär att jag definitivt inte har någon form av frihet eller sovmorgon.

J åkte ju som sagt var på kräksjukan i fredags. Visserligen är han mycket bättre nu, men innan han blir helt frisk måste han naturligtvis hinna gnälla, pipa och skrika så mycket som möjligt. Att han är konstant missnöjd går det ju inte att ta miste på. Och när man själv befinner sig i ett komaliknande tillstånd är inte fantasin och tålamodet det bästa. Som grädde på moset börjar kräkmonstervirusen att få grepp om min lilla spröda kropp. Magen krampar och jag är ständigt illamående. Konstigt nog vill det inte riktigt bryta ut trots att jag mått så här nästan hela helgen. Antingen försöker min kropp frenetiskt att kämpa emot eller så har jag åkt på magkatarr för fjärde gången. ( Vilket jag verkligen hoppas att det inte är, för då är det färdigt med kaffe och cigaretter )

Denna lilla mix av illamående, trötthet och pipiga barn innebär att vår lilla lägenhet i det närmsta kan klassas som katastrofzon. Allt jag hade tänkt hinna med innan helgens alla kalas ( J fyller 2 år ) samlas bara på hög. Köket saknar gardiner, adventspyntet har jag inte ens hunnit starta med, det ska städas, allt fika ska inhandlas, baka kan vi glömma, presenter till J måste fixas, godispåsar till alla barn, J skulle ha fått en ny säng etc etc. Allt måste dessutom ske idag eller på onsdag eftersom jag jobbar kväll resten av veckan. Eftersom jag måste befinna mig i horisontal läge för att inte börja kräkas händer absolut ingenting här. Hemmet ser värre och värre ut för varje sekund som går, och nu kommer stressen krypandes.

Å alldeles underbara, underbara lediga dag.

Kräksjukan

Vaknade klockan fem i morse av ett himla liv inne på toaletten. Flög upp ur sängen ( nja.. ok, det var en lögn, masade mig upp ) öppnade toa dörren och möttes av en ganska lustig syn. Sambon stod spritt språngande naken med J hängandes på armen över handfatet. Tyvärr så var situationen inte alls särskilt komisk eftersom J var kräksjuk och spydde som en kråka.

Jag lyckades lirka till mig två åringen ur Nickes famn när det hade lugnat sig lite, naturligtvis för att slippa torka upp spyorna i sängen och handfatet ( jag blir illamående bara av tanken ) Det kunde min nakna sambo roa sig med i stället. Jag menar, han är ju lite pedantisk så då blir det ju rätt från början liksom. Även om det kanske inte exakt var det han önskade sig en fredag morgon klockan fem.

Är det nåt här i världen jag har fobi för så är det att kräkas ( ja spindlar, höjder, båtar, broar, flygplan och trånga utrymmen också ). Jag fixar det helt enkelt inte. Hellre nån annan läskig sjukdom, hemorrojder eller ögoninfluensa, urinvägsinfektion eller nåt. Vad som helst förrutom att spy.

Eftersom jag blir lite smått hysterisk när det är maginfluensa på gång, har jag i princip descinficerat hela hemmet. Hällde ungefär en halv flaska bara i handfatet. Alla nerspydda sängkläder åkte i tvättmaskins karantän. ( Vägrade sedan peta på maskinen utifall att ett litet virus satt där och väntade ) Sambon fick tvätta i stället, mycket hellre att han blir sjuk, han är bättre på att kräkas än jag. Dessutom tål hans kropp en maginfluensa. Det gör inte min, jag rasar i snitt 3 - 4 kilo. Sen skulle mitt skelett - smeknamn snabbt ändras till den vandrande knappnålen eller något liknande. Föga smickrande.

Inte kan man göra så mycket heller, det går liksom inte att gardera sig mot de där mördar bacilluskerna. Bara att vänta och hoppas att ingen mer blir kräksjuk ( storebror som envisas att stoppa J:s nappar i munnen ligger nog illa till)
Prövade en gång husmors knepet att svälja 6 - 8 hela vitpeppar korn, det ska tydligen fungera inom sjukvården. Önskar bara att någon talat om att det inte är en bra idé att svälja kornen hela om man har/har haft magkatarr. Snacka om halsbränna.
Andra tips och förslag på hur man kanske kan skydda sig tas tacksamt emot. ( Gärna något som inte sätter eld på tarmarna )

Vandrande skelettet

Bläddrade igenom en bilaga till expressen på jobbet igår. Ögonen fastnade på en svensk modell som inte hade gått vidare i någon modelltävling för att hon var för smal. Vartenda ben på den lilla kroppen stack ut. Det stod att hon kallades för det vandrande skelettet och hade ett BMI på 16 ( utropstecken, utropstecken ). Nu är ju inte jag så haj på det här med BMI, vet att man delar, gångrar (?) vikt med längd eller nåt, så siffran 16 sa ju mig absolut ingenting. Jag och min kollega T beslöt oss för att gå in på viktklubb där man lätt kan räkna ut sitt eget BMI för att ha något att jämföra med.
För det första fick jag en chock när mitt BMI visade sig vara ynka 14.9 ( allvarligt så ser jag absolut inte ut som den där pinniga modellen ) för det andra dök en ruta upp och förklarade att jag var underviktig och absolut inte fick vara eller bli medlem på viktklubb.se. De accepterade inte personer med ett BMI under 20. Jaha? Tack för den, diskriminering tycker jag.

Nästa gång jag planerar att förnedra mig själv ska jag försöka göra det lite mer privat. Numera är det nämligen jag som går under namnet det vandrande skelettet.

Listan del 2

Jodå, shopping turen i fredags blev hyfsat lyckad. Jag och lillasyster var extremt effektiva och stress handlade det mesta på en timme, sedan tvärdog vi båda två och gick och käkade kebab i stället. Det tar på krafterna att shoppa.

Listan lyckades vi följa ganska så bra. Julklappar till A - check! Kaffekoppar - check! Julklappar till lillebror ( vi körde stenhårt på döskalle temat ) - check! Halsbandet - check! Pyamas till A- check! Julkort - check!
Resten glömde jag bort eftersom jag inte plockade upp listan förrän vi hade handlat färdigt. ( Trodde jag var smart som skrev en lista eftersom jag har Alzheimers, självfallet glömmer jag att titta på skiten )

Naturligtvis lyckades jag handla något som inte fanns med på listan denna gången också. Julpapper ( det måste man ju i alla fall köpa förr eller senare ) och en pepparkaks dräkt till J ( helt underbar! )

Lite fattigare blev man men lyckokänslorna höll i sig hela helgen!

Stök

Har du någon gång känt dig som en tvättmaskin? Allting går bara runt och runt tills det är rent, och då försvinner allt det rena och du blir proppad med skit igen.

Att städa, tvätta och dammsuga hemma hos oss är i princip meningslöst. För det första är det alltid någon liten halvmeter som stökar till igen och för det andra hinner man aldrig städa klart.

Så fort man har klarat av en två, tre rum blir man avbruten, när det sen är dags att fortsätta med resten av lägenheten har de städade rummen redan hunnit bli skitiga igen. ( Oftast för att man inte hinner/orkar städa mer än ett par rum i taget ) Så med andra ord är det konstant stökigt hemma hos oss.

Jag plockar undan alla leksaker - barnen plockar fram dubbelt så mycket. Jag dammsuger - A tömmer ut all sand ur skorna i hallen. Jag tvättar - barnen knuffar ner den rena tvätten från soffan, spiller sylt, ramlar i geggamoja samt kladdar målarfärg på kläderna. Jag tvättar fönstrena - de små klibbiga handavtrycken är tillbaka nästa dag. Jag skurar toaletten - grabbarna kissar utanför, kladdar tandkräm i handfatet eller rakar sig utan att städa undan ( sambon alltså, inte barnen ) Jag snyggar till kuddarna i soffan - barnen lägger de på golvet för att ha något att hoppa på. Jag städar bänkarna i köket - sambon använder de som avlastningsplats för reklam, leksaker, snus, pennor, knappar och annat skräp. Jag byter lakan i alla sängar - någon kissar ner sig, en blöja läcker, någon kräks - helst samma dag som de fick nya lakan.

Idag hade jag tänkt att jag skulle städa lite här hemma. Men det är ju ett sjukt slöseri med tid. Imorgon ser det i alla fall likadant ut igen, så jag nöjer mig med att titta på skiten.

Den dumme städar och städar, geniet behärskar kaos.

Bajsmysteriet

Som småbarns förälder får man alltid en hel del överraskningar, stora som små.

I torsdags jobbade jag kväll som vanligt. Barnen är då hemma hela förmiddagen och sen får jag lämna de på dagis innan lunch ( under ett visst tvång ).

Under kvällen ringde jag hem till sambon för att kolla att allt hade gått bra med barnen. Han muttrade lite surt tillbaka och undrade varför jag inte hade plockat undan i köket. Eeeh? Vaddå plockat undan? Jag hade minsann rensat diskbänken.
Nu var det inte det han syftade på utan den hög med bajs han hade hittat brevid köksbordet. Bajs? Jag hade inte sett något bajs, inte känt lukten av något heller. Så jag anklagade naturligtvis sambon för att ha haft dålig uppsyn över barnen, han måste ju se om nån av de sätter sig och bajsar på köksgolvet. Men nej, enligt N så hade högen varit intorkad. ( Alltså är det jag som inte har någon koll på våra barn )

Nu är mysteriet hur i allsin dar det har kommit dit? Jag bytte visserligen en bajs blöja på J under morgonen, men vaddå, skulle några kluttar ha ramlat ur blöjan och genom pyamasen ut på golvet? Intakta? Och utan att jag ( eller något barn för den delen ) upptäckte det? Eller har J själv tagit av sig blöjan, bajsat på golvet och sen satt på sig blöjan igen? Inte helt sannolikt. Kanske är det rent utav min äldsta son som har satt sig och uträttat sina behov i köket? Låter också helt galet eftersom han är blöjfri sen en lång tid tillbaka och dessutom inte ens kissar på sig. Dessutom skulle han nog ha talat om det, eller åtminstone satt sig och utforskat högen lite närmare, och det borde jag definitivt ha upptäckt.

Så hur har då bajset kommit dit? Och vem är den skyldiga?

Det viktigaste är ju naturligtvis att det inte var jag som var tvungen att plocka undan det. ( Plus att hela jag gapskrattar inombords när jag föreställer mig N:s min när han fick syn på den lilla högen )
Stela, pedantiska sambon som får svårt att behärska sig bara barnen råkar tappa en matbit på golvet. Han måste ha fått en chock. Trist att jag inte var hemma och fick se det.

Nostalgi

En liten nostalgi tripp, tänk, en gång var vi unga och oförstörda.

JimmyDean
Lili&Sussi
Sommaren
HejHej

FarbrorFrej

Och så något alldeles speciellt till dig systra mi... haha.

Joelbitar
Ika

Listan

Ikväll är det då dags att låta Visa kortet jobba lite.
Om ett par timmar borde de där siffrorna på kontot vara kraftigt reducerade.

Gjorde en liten lista för ett par dagar sedan på vad jag skulle inhandla. Den listan blev plötsligt väldigt väldigt lång.
Här är den planerade inköpslistan:

• Julklappar till lillebror ( fått en lista av mamma, allt som är farligt och innehåller någon form av sjörövare, pirater, drakar och döskallar passade bra )
• Julklappar till mina barn ( Absolut INGA döskallar eller nåt som på något sätt kan uppfattas som farligt )
• Presenter till min blivande 2 åring
• Fotoalbum och en bra penna ( Måste sortera in de miljoner fotografier som ligger spridda över hela lägenheten )
• Hämta ett dyrt halsband jag har beställt ( ytterligare ett impulsköp )
• Julkort
• Pyamas till A ( fått ett sånt där tjusigt kupong erbjudande som naturligtvis måste utnyttjas )
• Kläder till mig själv ( Presentkort som jag ännu inte lyckats göra av med )
• Smink ( Ytterligare ett presentkort som bränner i jack fickan )
• Kaffe koppar ( Ja nu var vi där igen, men de här MÅSTE jag bara ha )
• Klänning ( Bröllop i Januari, jag fick inte komma i jeans )
• Inbjudningskort till J:s kalas
• Ballonger, servetter och små presenter till alla barn som kommer på kalaset ( I våra bekantskapskretsar gäller det att bräcka varandra i bästa kalasen )

Nu får vi se hur mycket mer jag kommer hem med som inte fanns med på listan ( Ja det är faktiskt fullt möjligt )

Den som spar han har... fast inte särskilt roligt.

Shopaholic

Jag har motvilligt blivit tvungen att erkänna att jag har ytterligare ett beroende. ( Förutom cigaretterna )

" Hej jag heter Pernilla och jag är en shopaholic "

Mitt största nöje här i livet är att handla. Det spelar ingen roll vad jag köper, resultatet är detsamma, en euforisk känsla, jag blir glad, nöjd, tillfredsställd ja rent utav lycklig. För att jag ska må bra måste shopping finnas med i veckoplaneringen. Förmodligen är jag nära titeln som världsmästare i att bränna pengar på kortast möjliga tid. ( Självklart till min sambos stora förtjusning )

Precis som i vilket annat beroende som helst så är jag specialist på att förneka, bortförklara, dölja och avdramatisera. Jag har ett hundratal olika förklaringar till varför jag måste gå ner på stan en sväng. ( Killarna behöver kläder, måste köpa present till farmor, alla mina strumpor är fulla i hål, vi måste ha nya kaffekoppar, jag behöver bara komma ut en sväng, jag ska gå och fika med en kompis, måste kolla på julklappar, schampoot är slut etc )
Naturligtvis kommer jag sällan hem med det jag hade tänkt köpa, utan en mängd andra ( enligt sambon - totalt onödiga ) prylar.
Nu har det dessutom gått så långt att jag har börjat gömma saker jag inhandlat för sambon, och titt som tätt förvrängt sanningen lite om vad saker och ting har kostat. Eftersom N har en magisterexamen i finansiell ekonomi är jag lite rädd att sanningen skulle ge honom en stroke. ( Så med andra ord kan man ju faktiskt säga att jag skonar honom )

Mitt shopping beroende resulterar i en något ansträngd ekonomi och ett hem fullproppat med diverse prylar som vi inte visste att vi behövde. Barnens garderober går snart inte ens att stänga. De har ungefär dubbelt så mycket kläder som de faktiskt behöver, varav större delen är märkeskläder. Och alla tusenlappar jag spenderat på barnen är ju inte alls förgäves med tanke på att de växt ur allting på ett par månader.
Till råga på allt har jag under senare perioden blivit möss galen vilket innebär att mina barn ( visserligen tillsammans ) äger så mycket som 23 par mössor. ( När alla mössor sorterades och hamnade i en hög på ett och samma ställe fick sambon andnöd )

Måste väl ta itu med detta beroende också innan ekonomin kraschar och N hamnar på mentalsjukhus. Gick ju faktiskt i tobaksterapi så kanske finns det även shoppingterapi? ( För övrigt ska det tilläggas att den terapin uppenbarligen inte var helt lyckad ) Eller möten hos anonyma shopping galningar? Dock inte denna vecka för på fredag ska jag handla julklappar.

Rökningen kan jag vänta med, den kostar ju inte alls lika mycket.

Bananen

Igår regnade det, och eftersom de flesta av mina hjärnceller åker rullstol så glömde jag självfallet paraplyet på dagis.
Det blev till att ta på sig vinterjackan ( eftersom jag inte äger några regnkläder ) och sen dra luvan över huvudet för att slippa bli blöt på väg till jobbet.
När jag passerade tågstationen frågade en man i röd jacka om jag ville ha en banan. "Eeeh... nä tack " svarade jag och halvsprang till hotellet. Tänkte inte mer på det.
Senare under kvällen började jag dock fundera på det här med bananen. Vad menade han? Ville han sälja något och tyckte det var smart att lura till sig folk med frukt? Eller såg jag ut att vara hungrig? Hemlös? Kanske han kom från något parti? "... folkpartiet har bestämt sig för att satsa mer på bananerna i världen, kanske du vill bli medlem? " Eller så har det helt enkelt kommit ett nytt banan märke på marknaden som han ville göra reklam för? Visserligen hade han en hel korg med frukt med sig. Men vad vet jag? Och hur kom det sig att han just ville bjuda mig på en banan och inte ett äpple? Såg jag ut som en banan typ?

Hur som helst så önskar jag att jag hade tagit emot den där bananen så jag hade fått veta vad det var han ville. För nu är jag så nyfiken så jag spricker.

Tyvärr stod det ingen banangubbe på stationen idag. Synd, hade hoppats på en ny chans.

Touché

Som vanligt när jag ska lämna barnen på dagis kommer vi försent. Spelar ingen roll om jag är ute i god tid eller börjar klä på de timmar innan vi ska gå. Det händer alltid något oväntat som innebär att vi får halvspringa till förskolan.

Först ska kläderna på. Och alla som har eller har haft småbarn vet att det innebär en stor dos tålamod, gott om tid och en stress tålighet som inte är av denna värld.
Det gäller att stålsätta sig när det är dags att klä på den yngsta. Till att börja med gäller det att få fatt i han. Så fort han ser en blöja springer han för glatta livet, gömmer sig under bord, sängar eller bakom sofforna. Sprattlar som en fisk och rullar, sparkar och slåss för att sedan komma loss.
Storebror kan visserligen klä på sig ganska så bra själv. Däremot är han inte alltid överens med sin mamma om vad han ska sätta på sig. " Inte de strumporna, Jag vill ha min fotbollströja, vantarna sitter inget bra, Inte stövlarna, jag vill ha mina gympa skor " etc etc. Efter en ca sju ronders brottningsmatch med lillebror är tålamodet slut. Svetten rinner och nerverna ligger utanpå kroppen. När fyra åringens protester och gnäll startar drar stressen igång. Alltid samma visa, tänk att det ska vara ett sånt projekt att få på barn deras kläder?
När vi alla så småningom lyckats bli klara och står beredda att gå sprider sig en doft i hallen. Det slår nästan aldrig fel, lillebror väntar nog med flit tills alla är färdiga och passar sedan på att bajsa.
Uppgiven får man börja om igen och ta av alla kläder, inte alls stressad.

Idag fick jag i alla fall en förklaring till varför vi alltid blir så sena. Efter de sedvanliga brottningsmatcherna, protesterna och blöjbytena förklarade jag upprört för en pipig fyra åring att nu har vi jäätte bråttom, nu måste du skynda dig om du ska få någon lunch på dagis. Han tittade surt tillbaka på mig och sa " Mamma, vi är sena för att du låg i sängen sååå länge! "

Touché.

Kruxet med...

Kruxet med att bli satt på plats är att det sällan är den plats man tänkt sig.

Kruxet med att försöka lära barn pengars värde är att det förändras så snabbt att bara mycket snabbtänkta barn hinner lära sig det.

Kruxet med att vara hemmafru är att det inte går att stanna hemma från jobbet.

Kruxet med datorer är att de gör vad man säger till dem, men inte vad man vill att de ska göra.

Kruxet med dörrar är att det alltid står "drag" när man har händerna fulla.

Kruxet med goda idéer är att de snabbt urartar till hårt arbete.

Kruxet med jämställdhet är att alla vill vara jämställda med dem som har det bättre än dem själva.

Kruxet med konfidentiella dokument är att de alltid blir kvarglömda i kopieringsmaskinen.

Kruxet med livet är att man inte kan få repriser av de bästa ögonblicken.

Kruxet med mikrovågsugnar är att maten är färdig innan bordet är dukat.

Kruxet med miniräknare är att de aldrig har fel.

Kruxet med mornar är att de infinner sig när man inte är vaken.

Kruxet med människor som har en timme att slå ihjäl är att de alltid vill göra det med någon som inte har det.

Kruxet med radio är att låten du vill spela in är slut när du väl har hittat ett kassettband som är tomt.

Knarkarkvart

Har till min stora fasa insett att mina barn är en fara för sig själva ( och för vårt möblemang ).

Min och Nickes fina, fräscha lägenhet påminner allt mer om en knarkarkvart. Den har stått pall för oväder, spikar, borrar och en och annan vild fest, men två små grabbar under fyra år blev helt enkelt för mycket.
Ett stort svart konstverk pryder vårat köksbord ( spritpenna så klart ). Och NEJ det går inte att få bort utan att slipa ner hela bordet, med slipmaskin ska tilläggas. Redan försökt med sandpapper men pappret slets ner fortare än bordet. Underbart att se att min älskade son tar till vara på sin konstnärliga talang.
Tapeter och väggar är i princip förstörda. ALLA möbler högre än en halvmeter måste nämligen barnsäkras och borras fast i väggen. ( Ja, barnen klättrar i bokhyllorna )

Häromdagen när jag kom hem från jobbet hängde mina fina hissgardiner i köket på sniskan. Min yngsta son ( J ) trodde snörena var till för att hänga i. Naturligtvis klarade de inte vikten av en två åring utan gick av. Numera är fönstret helt tomt, gardinerna ligger i papperskorgen och igår fick persiennen göra de sällskap ( min sambo har svårt att förstå att man inte behöver ta i för kung och fosterland för att dra upp persiennen, precis - det snöret gick också av )

Mina vita soffor i vardagsrummet ( ja jag hade definitivt hjärnsläpp när jag köpte de ) är inte så vita längre. Lillebror har både spillt välling, blodat ner de och bajsat i den ena. ( Inte direkt med flit, blöjan läckte ) Storebror har inte förstått än att det är soffor utan hoppar i de eller använder de som handduk.

I stort sett alla möbler håller på att vittra sönder här hemma. Krokar ramlar ur väggarna, botten ramlar ur lådor, i stort sett alla dvd filmer är repiga, handavtryck på alla fönster, smulor i videon, fläckar på alla mattor, golven har börjat släppa, gardiner går sönder, det ritas på möbler, kontakter ramlar ur väggarna, dvd spelaren har säckat ihop och telefonen går snart inte att prata i.

Tur eller skicklighet att de flesta av våra möbler är inhandlade på Ikea?

Mina barn är alldeles, alldeles underbara!

Barnet har som regel fått sitt förstånd från pappan, eftersom mamman fortfarande har sitt i behåll.

Naiv

Än en gång var det någon som spräckte läppen då. Den var inte min. Förvånansvärt nog var den inte två åringens heller!
En vattenpöl på köksgolvet och en blöt lillebror var inblandade. Möjligen att man skulle kunna
lägga lite av skuldbördan på en trött, inte så vaksam mamma.

Ja jag vet, jag måste kliva ur sängen på en gång när Nicke går till jobbet. Två sjövilda småttingar kan man ju absolut inte låta ränna runt i lägenheten oövervakade. Hjärnan är självklart fullt medveten om detta, kroppen däremot väljer att ignorera.

Naturligtvis sover jag inte, bara ligger där och väntar på att klockradion ska sluta hånle åt mig. Denna morgon blev det dock inget lugnt, harmoniskt, stilla uppvaknande. I stället hördes en duns utifrån köket följt av ett illvrål, och plötsligt hade jag en nedblodad tre åring i sängen.

Lillebror ( snart 2 år ) hade enligt storebror hämtat vattenflaskan ( som hängde relativt högt upp i städskåpet ) och alldeles själv lyckats skruva av locket och hälla ut innehållet över köksgolvet ( undrar hur han ens fick upp dörren till städskåpet? ) Därefter har killarna roat sig med att åka kana i vattenpölen. Och springa i den. Vilket efter ett tag slutar i ett stycke halk olycka med sprucken läpp som resultat, samt två dyngsura barn. ( Måhända är deras mamma döv eller väldigt naiv? )

Morgonen började således med att torka upp den gigantiska pölen i köket samt ett hundratal blöta små tassavtryck i hela lägenheten. Försöka tvätta/torka av allt blod från mig, storebror, sovrumsgolvet och vårat lakan. Av med blöta pyamasar, leta nya, torra kläder till mig och grabbarna. Råkar sedan lämna lillebror naken en halv sekund för att hämta ny blöja ( naiv - helt klart ) , självklart står han och kissar på golvet när jag återkommer. Mera trasor, mera papper, mera torka, mera stress.

Åååh vad jag älskar mitt liv som småbarns mamma.

Insomnia

Och så var sömnlösheten tillbaka igen...
Hade en bra period här i början av hösten när jag somnade snabbt, men nu är jag tillbaka på ruta ett igen då. För sambon tar det en kvart. Själv ska jag va glad om jag somnar inom en timme från det att jag gick och la mig.

Så fort jag lägger mig på kudden börjar hjärnan arbeta på högvarv. I samma stund som lampan släcks måste världsproblemen lösas. Det är nästan så jag blir lite stressad över att jag ska hinna med att tänka på allt innan jag somnar. Har prövat massor med tips för att försöka sluta grubbla på natten. Inget funkar. Testade till och med att räkna får en period. Så fort man kommer över tio glider tankarna i väg på annat, sen har man glömt bort vilken siffra man var på och får börja om från början. Då är man dessutom irriterad också vilket gör det ännu svårare att somna. Får jävlar.

Klockradion gör ju inte saken enklare. För har man en klocka i sovrummet så måste man ju stirra på den. För varje minut som går blir man ju mer och mer stressad över att man inte har somnat än. Riktigt ond cirkel. Ändå kan man inte kasta ut klockjäveln. För det är ju definitivt ännu mer stressande att INTE veta vad klockan är!

Ett tag hade jag ångest när det var dags att gå och lägga sig. Fick nästan lite ont i magen när sambon gick och borstade tänderna. Shit är det läggdags nu igen? Blev lite tids fixerad och tyckte kvällarna försvann alldeles för fort. Vi lägger småttingarna ganska tidigt, och sen gäller det att ta till vara på den enda " egentid " man har som småbarns föräldrar. Nämligen kvällarna. Då känns det ju inte så där jätte lockande att sova bort sin fritid...

Prövade sömntabletter ett tag. Det var galet. Hela kroppen kämpade emot för att inte somna, visserligen sov jag tungt på natten, men dagen efter var ju total förstörd. Kändes som man fått ett baseball trä i huvudet. Inte bra. Då är jag hellre bakis. Nej tack, inga piller.

Måste hitta nåt annat sömn knep. Absolut inga får.

Strunt

Jaha, det är väl lika bra att jag börjar skriva på den här sidan i stället, eftersom alla andra gör det... ha ha.
Så nu åkte den gamla bloggen på aftonbladet i papperskorgen. Lika bra det, stod ju bara en massa strunt i den upptäckte jag. Kan hända att jag är den tråkigaste människan som finns, för jag gäspade mig igenom mina gamla skriverier.

Såå.. jag får väl fortsätta att vara tråkig och struntskriva här i stället.


Måhända är världens näst värsta brott att ha tråkigt. Det värsta är att vara en tråkmåns.