Touché

Som vanligt när jag ska lämna barnen på dagis kommer vi försent. Spelar ingen roll om jag är ute i god tid eller börjar klä på de timmar innan vi ska gå. Det händer alltid något oväntat som innebär att vi får halvspringa till förskolan.

Först ska kläderna på. Och alla som har eller har haft småbarn vet att det innebär en stor dos tålamod, gott om tid och en stress tålighet som inte är av denna värld.
Det gäller att stålsätta sig när det är dags att klä på den yngsta. Till att börja med gäller det att få fatt i han. Så fort han ser en blöja springer han för glatta livet, gömmer sig under bord, sängar eller bakom sofforna. Sprattlar som en fisk och rullar, sparkar och slåss för att sedan komma loss.
Storebror kan visserligen klä på sig ganska så bra själv. Däremot är han inte alltid överens med sin mamma om vad han ska sätta på sig. " Inte de strumporna, Jag vill ha min fotbollströja, vantarna sitter inget bra, Inte stövlarna, jag vill ha mina gympa skor " etc etc. Efter en ca sju ronders brottningsmatch med lillebror är tålamodet slut. Svetten rinner och nerverna ligger utanpå kroppen. När fyra åringens protester och gnäll startar drar stressen igång. Alltid samma visa, tänk att det ska vara ett sånt projekt att få på barn deras kläder?
När vi alla så småningom lyckats bli klara och står beredda att gå sprider sig en doft i hallen. Det slår nästan aldrig fel, lillebror väntar nog med flit tills alla är färdiga och passar sedan på att bajsa.
Uppgiven får man börja om igen och ta av alla kläder, inte alls stressad.

Idag fick jag i alla fall en förklaring till varför vi alltid blir så sena. Efter de sedvanliga brottningsmatcherna, protesterna och blöjbytena förklarade jag upprört för en pipig fyra åring att nu har vi jäätte bråttom, nu måste du skynda dig om du ska få någon lunch på dagis. Han tittade surt tillbaka på mig och sa " Mamma, vi är sena för att du låg i sängen sååå länge! "

Touché.