24 Timmars EKG

Nu är apparaten installerad så att säga. EKG plattorna sitter där de ska och sladdarna hänger ut lite här och var. En snygg freestyle-liknande dosa måste jag släpa med mig. Obekvämt. Ett litet papper har jag också fått, där ska jag fylla i när "attackerna" kommer, vad jag gör och vilka symptom jag har. Nu är ju det i princip omöjligt eftersom hjärtat tickar på var och varannan minut, och så mycket plats fanns det inte på pappret. Nu får vi se om skiten visar något också. Enligt flera bekanta så registrerar 24-timmars EKG:t väldigt dåligt. Bra. För det här gör man ju gärna i onödan.

Redigering Pågår

Jag var tvungen att radera fredagens böl-inlägg. Blev deprimerad bara av att läsa det. Usch. Bort. Inget mer sentimentalt junk just nu. Jag är mitt vanliga jag igen, då ska också bloggen vara sitt vanliga jag.

Halloween Nu Igen

Mitt osociala december har snart dragit igång. Först ska jag dock klara av en sedan länge planerad social aktivitet. På lördag vankas det halloweenparty! Jupp, ni läste rätt - halloweenparty i december. Mina kära vänner gillar temapartyn och eftersom det inte blev någon fest i allhelgonahelgen så sköt de helt enkelt upp halloween bara. Mycket rolig idé tycker jag. Nu fick jag ju lite surt erfara i fredags att alkohol med mitt galopperande hjärta var en mindre lyckad kombination. Vet inte om jag är så sugen på att vara nykter på partajet, men däremot måste jag definitivt ta det lugnt. Jag vill ju nämligen gärna behålla hjärtat inuti kroppen. I vilket fall som helst så tänker jag roa mig grundligt. Det är jag verkligen värd.

Effektivitet

Idag damp den där remissen äntligen ner i brevlådan. De har verkligen en enorm framförhållning de där läkarna, jag ska till sjukan imorgon bitti klockan 7.45 för att få EKG:t inkopplat. Tydligen ska jag inte alls till hjärtkliniken som min läkare hade sagt, utan jag ska till medicinmottagningen på sjukhuset. Tillbaka där jag startade då med andra ord. Man måste ju verkligen säga att de är extremt effektiva inom sjukvården nuförtiden. Enklaste sättet att kunna ställa diagnos är tydligen att skicka patienten fram och tillbaka hela tiden. Gärna till så många olika läkare det bara går. Intressant.

Litet Sällskap

Jag fick något oväntat ett litet sällskap här hemma idag. På väg till dagis i morse gjorde lillebror ett störtdyk rakt in i källardörren. Ett stiligt jack i pannan blev resultatet, så vi fick packa in oss i bilen och åka till sjukan en sväng. Lillebror blev snabbt ihoptejpad igen och har nu världens största bula och världens största plåster i pannan. Trots den dåliga starten på dagen så är han ändå glad, gosig och har energi till tusen. Synd att hans mammas energi inte alls är på samma nivå.

Ljuva Fruktansvärda December

Snart kliver vi in i den månad som för oss brukar vara smått hysterisk. Snart är det dags att dra igång med storstädning, adventspynt, födelsedagspresenter, ballonger, inbjudningskort, lussebullebak, tårtor och kakor, julklappsshopping, kalas efter kalas och julmatsinköp. December blir nästan alltid ett stort kaos för oss, mycket på grund av att jag och min sambo hade tillfälligt hjärnsläpp när vi skaffade barn med ankomst i december månad. Det är verkligen en bedrövlig planering att ha barnkalas och julafton inom loppet av ett par veckor. Jag tar därför tillfället i akt att be om ursäkt redan nu till alla mina vänner, jag kommer vara fullständigt osocial i ett par veckor framöver. Förmodligen nergrävd i presentpapper, bakning, ballongblåsning och dammsugning. Min sociala kompetens borde vara tillbaka någon gång i januari. Håll ut.

Himlen I Min Famn

Sentimentalt junk stod det här tidigare. Typ tomte, barn, vackert, musik bla bla bla.

Egentligen, Faktiskt...

Det märks verkligen att barn tar efter sina föräldrar. Särskilt sättet att prata och alla uttryck. Idag vid middagsbordet frågade jag min yngsta vad han hade fått för lunch på dagis " Ingen aning " svarade han. Hm? Kanske att jag har sagt något liknande någon gång. Så jag får väl själv börja fundera över mina ordval. Storebror däremot börjar alla sina meningar med att säga " egentligen, faktiskt... " och det är jag definitivt oskyldig till.

Ett År

Grattis till bloggen som fyller ett år idag. Tyvärr har vi inget att fira. Nästa år kanske. Eller kanske inte.

Status Quo

Det är ingen skillnad. Ingen förändring. Inget är bättre. Jag har inga svar. Allt är som vanligt en enda lång väntan på att någon ska hitta något. Något som inte stämmer. Det som är fel. Det som gör att hjärtat har tappat sin rytm. Lungröntgen visar att inget är bättre. Hjärtröntgen visar bra. EKG:t visar ungefär som vanligt, något bättre. Pulsen är hög. Inga fler prover. Inga fler mediciner. En remiss till hjärtkliniken och en ännu längre väntan var det jag fick. Orkar inte. Vill inte. Klarar inte av den här väntan längre. Nu kastar jag in handduken. Nu ger jag upp. Jag får helt enkelt lära mig att leva med att mitt hjärta inte slår som det ska. End of story.

Vitaminbrist?

Min kära utländska doktor hade som vanligt stavat fel i brevet jag fick, så inte konstigt att jag inte kunde finna så mycket information om den sjukdom han misstänkte. Nu har jag däremot fått rätt namn på det hypokalemi. Jag trodde att det var någon form av vitaminbrist som inte är så farlig. Det var visst betydligt allvarligare än så. Jag kräks av nervositet. Igen.

Endless Story

Då har vi klarat av lungröntgen nu också. Snälla A-L följde med som moraliskt stöd, skönt att ha någon att hålla i handen. Vad jag vet så gick allt bra, de säger ju i och för sig ingenting men det kändes bra. På fredag ska jag tillbaka till läkaren och då får jag förmodligen alla svar. Ett annat svar som kom med posten idag var dock mindre roligt. Fick ett brev från vårdcentralen. Mina blodprover visar på dåliga kaliumvärden? Vad nu det är. Hur som helst så skriver läkaren att han misstänker att jag har hypokaliemi ( akut kaliumbrist ), därför måste jag in och ta nya labprover. Visserligen är jag ju oerhört tacksam om de kan hitta något som förklarar hjärtklappningen, men nya prover är jag lagom sugen på. Känns som att jag inte har gjort annat den här sommaren/hösten. Suck. Men men, det är väl bara att bita i det sura äpplet. Så vi börjar väl om ännu en gång, med nya prover, nya svar, nya sjukdomar, nya läkarebesök och troligtvis nya mediciner. Någon vänlig själ som kanske vill byta liv med mig i ett par veckor?

Call Me Baggy

Här går det långsamt, allt utom hjärtat vill säga. Som tur var fick jag tag i läkaren idag, så nu får jag äntligen avbryta medicineringen. Skönt att slippa de där tabletterna som pajat min nattsömn och min hjärtrytm i en vecka. Inte för att hjärtat är bättre idag heller, snarare slår det hejvilt åt alla håll och kanter, men vad hade jag väntat mig?

Dagen på jobbet spenderade jag med att andas i en papperspåse. Av någon anledning börjar jag hyperventilera med jämna mellanrum, vet inte riktigt varför men gissar att det har med den där förbannade pumpen att göra. Hur som helst så är det pinsamt att sitta med huvudet i en påse. No more please.
På onsdag är det dags för hjärt/lungröntgen igen, tur att man har nåt att se fram emot här i livet. Oj vad skoj det ska bli.

Childrens World

Igår när jag mådde som sämst med feber och ett hjärta som studsade värre än tanterna på Friskis & Svettis, var sambon tvungen att åka och handla mat. Således blev jag ensam hemma med de två små i en timme. Förklarade lite pedagogiskt för mina pojkar att mamma är lite sjuk och orkar inte så mycket, så nu måste ni vara extra snälla en stund. Lillebror tittade lite bekymrat på mig och sa " men men... kanske du behöver en halstablett? " Åh vad jag önskar att vuxenvärlden var lika enkel och okomplicerad som deras värld är.

You Got Mail

Ibland är det lite spännande när posten kommer. Jag blir nästan lite förväntansfull när jag får syn på brevbäraren, särskilt om man väntar på något roligt eller speciellt.
I vanliga fall är det dock ytterst ovanligt att någon post överhuvudtaget skulle vara adresserad till mig ( till och med barnen får mer än vad jag får ), så döm av min förvåning när det damp ner två brev på hallgolvet idag - som båda var till mig! Lilla hjärtat som redan skenade i kroppen slog några extraslag till för att fira det hela. Men som alltid i mitt liv verkar min lycka vara extremt kortvarig. Det ena brevet var från folktandvården, de har bokat en tid för undersökning åt mig. Det andra var ifrån sjukhuset, jag ska tydligen in på hjärt/lungröntgen redan nästa vecka. Det är verkligen otroligt spännande när posten kommer, man vet aldrig vad man ska få för slags chock när man öppnar breven. Det här var ju verkligen jätteroligt tycker jag.

Loosing My Mind

Jag håller på att tappa förståndet. Antingen håller mitt lilla sjukdomstillstånd på att försämras eller så är det hjärtmedicinen som får hela kroppen att slå bakut.
Jag sover knappt sen jag började äta betablockerare. Hade hoppats att hjärtat skulle lugna ner sig ordentligt nu. Visserligen är det lite lite bättre dagtid, men herregud vad det där hjärtat löper amok på kvällarna. Ibland fullkomligt rusar det i kroppen för att i nästa sekund slå långsamt, hårt och helt ur rytm. Mellan varven hugger det dessutom till i bröstet, så hårt att dödsångesten genast knackar på dörren. Försök att sova då. Andningen är helt knäpp, jag får ytligandas och kippa efter luft när dunket är som värst, till slut känns det nästan som att jag får kramp i lungorna. Stresshormonerna minskar inte direkt, snarare är hela jag ett enda stort nervvrak just nu. Till råga på allt går det inte att få tag i min kära läkare, och jag får inte avbryta medicineringen själv.
Nu vill jag faktiskt inte vara med längre.

Why

Jag har mått så bra på sista tiden, känt att krafterna har börjat återvända. Jag har varit piggare, friskare och framförallt gladare sen febern släppte i september. Tyvärr varade glädjen inte så länge.
Var på återbesök hos läkaren idag för eventuell fortsatt sjukskrivning. Visade sig där att jag hade feber, en puls på 100 och hjärtflimmer. Många blodprover blev det, en remiss på ny lungröntgen och dessutom tänker de röntga hjärtat, nya blodtryck och ny medicin mot hjärtat ( betablockerare ). Känns som att jag är tillbaka på ruta ett. Ny utredning, mer feber och ett hårt dunkande i bröstet. Nu orkar jag inte längre, jag vill bara lägga mig på golvet och skrika och gråta som ett litet barn.