Dante

Dante, Dante. Min vilda, glada, busiga och bestämda lilla ett-åring. Jag hänger vare sig med i utvecklingen eller i personlighetssvängarna känner jag. Liten har väl brått att komma ifatt sina bröder och mamman försöker krampaktigt bromsa tiden för att få behålla honom liten ett tag till. 

I lördags tog Danten sina första steg. Först ett, sen tre, sen fyra, sen tre och så fortsatte det resten av dagen! Underbart att se den där lilla vingliga stappla fram med ett gigantiskt leende på läpparna. Och jag och mannen var som små barn på julafton och tjöt av lycka för varje litet kliv. Nu tar han några steg här och där, varje dag. Jag gissar att det inte dröjer länge förrän han går helt och hållet. 

Han klättrar också, soffan är favoritstället. Där far han runt som en galning fram och tillbaka och jagar fjärrkontroller och telefoner och slänger sig bland kuddarna. Och jag sitter med hjärtat i halsgropen och bara väntar på att han ska ramla ner. 

Men det mest härliga i utveckligen är ändå hur mycket han förstår. Han visar tydligt vad han vill och inte vill och vet precis vad jag menar när jag frågar om han vill äta, bada, borsta tänderna, klä på sig eller gå upp på sitt rum och leka. 
Han tittar efter leksakerna vi frågar efter, äter det vi äter alldeles själv (visserligen med händerna), somnar själv i sin säng på dagar och kvällar, klättrar upp och ner för trappsteg, öppnar varenda låda i hela huset och sliter ut innehållet på golvet för att sedan flytta grejerna vidare till andra lådor, han är nästan alltid glad, kittlig till tusen och skrattar när vi säger aj-aj. Och pappig, jisses så pappig han är. När Nicke kommer hem kryper han bara efter honom och mamma duger inte alls längre. 

Ja det har hänt mycket på ett år, och nu kommer det väl bara att gå fortare och fortare när det snart är dags för förskola i April. Men först ska mannen vara pappaledig från 1 februari. Det kommer bli en intressant erfarenhet för oss alla!