Felprioriteringar

Idag fick jag höra av terapeut-tanten att mina prioriteringar är fel. Det har jag visserligen fått höra förut, men tänk vad svårt det är att ändra på det. Min självklara etta på listan borde vara mig själv, min hälsa och mina barn. Tyvärr är jag och har alltid varit en som engagerar mig i andras problem hela tiden. Mina vänner och min yttre familj har haft högsta prioritet. Alltid. De få gånger jag har försökt att värna om mig själv och säga nej, har jag fått en rejäl känga av mina bekanta. Plötsligt är jag en dålig vän. Detta förvånar mig, särskilt mycket nu när jag blev sjuk. Många i min omgivning saknar empati och förståelse, ändå kräver de det tillbaka?
Ni som vet med er att jag inte ligger absolut först på er prioriteringslista kanske inte ska förvänta er att ni ligger först på min heller. Det som gäller för er måste ju också kunna gälla för mig. Om ni besitter rätten att säga nej och stå upp för er själva, så måste även jag ha den rätten. Det kan omöjligt vara så att jag är den som hela tiden ska anpassa mig, ställa upp och ha dåligt samvete. Så kommer det inte att vara längre. Min hälsa och mina barn måste få komma först, därför tycker jag att ni ska ta en ordentlig titt på er själva innan ni dömer någon annan. Är övertygad om att jag kommer rätt så långt ner på era listor. Acceptera då också att ni inte ligger först på min.