NonStop

Mitt huvud har varit rätt så fullproppat ett tag och det är ju inte så konstigt eftersom jag alltid ska lägga allt på minnet, men nu har jag börjat kladda ner precis allt i min kalender i stället, min hjärna har dragit en suck av lättnad. Det började bli riktigt trångt där uppe.
Nu är det kalendern som är fullklottrad i stället med allt ifrån inköpslistor till viktigare saker som möten, kalas, resor och flytt. Nackdelen med att få ner det på papper var att jag plötsligt upptäckte att det är något varenda helg ända fram till juli. Skulle ljuga om jag sa att det inte stressade mig.

Den där flytten kryper närmare och närmare och i ärlighetens namn vet jag inte ens hur jag ska hinna packa. När jag väl får en timme över har jag så mycket jag borde göra att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Det brukar innebära att det inte blir något gjort överhuvudtaget, och med min karaktär blir det till att panikgreja i sista sekund i stället. Det brukar vara ett vinnande koncept, åtminstone för min magkatarr.

Smågrabbarna hjälper inte direkt till att minska stressen. Båda är inne i någon form av trotsålder (jo samtidigt, tack för det), de vägrar äta, vill inte klä på sig, orkar inte gå, slåss, brottas och retas med varandra, ska inte sova, inte borsta tänderna, inte vara ute, inte vara inne, inte städa sitt rum etc. De senaste dagarna har det blivit rätt så många räkna-till-tio tillfällen kan jag avslöja.

Det sorgliga med det hela är att jag går runt och inbillar mig att allting kommer bli såååå bra när vi väl har flyttat till huset. Undrar vem det är jag försöker lura egentligen?