Att jag är nåt av det klumpigaste som existerar är väl kanske ingen nyhet. Men nu börjar jag faktiskt tröttna lite smått på mig själv. Inatt lyckades jag återigen med konststycket att sträcka nacken halvt ur led. Dessutom vaknade jag med en konstig smärta i ena baksidan av låret.
Vad jag sysslar med på nätterna är en gåta. Att jag flaxar runt som en fågel som vill lämna boet, vet jag. Att jag snor sambons täcken och kuddar kommer inte heller som en överraskning. Att jag har en tendens till att krypa ihop som en boll när jag sover är ingen nyhet. Men att jag vaknar blåslagen mellan varven är faktiskt otroligt underligt.
I morse kom jag visserligen ur sängen - med lite hjälp. Så det är inte riktigt lika illa som när sambon armbågade mig i ögat. Idag kan jag faktiskt röra mig, och tur är väl det eftersom tjocka släkten kommer på kalas lite senare.
Värst var det nog den morgonen jag vaknade med ett nyckelben som petade ut från kroppen. Träffade en bekant ett par dagar senare som pluggar till läkare. Han tyckte det såg ut om att nyckelbenet hade hoppat ur led. Inte gick jag och gjorde nåt åt det inte. Så numera går jag runt med ett nyckelben som studsar när jag rör armarna.
Hur jag lyckats få ett nyckelben ur led i sömnen är en ännu större gåta. För enligt min läkarvän krävs det en j-a smäll för att det ska hända. Och hur illa kan man egentligen slå sig i en säng?
Funderar allvarligt på om det är så att jag går i sömnen och misshandlar mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar