Runaway Train

Det här tempot är inte riktigt bra för min kropp känner jag. Ändå ignorerar jag de där tydliga tecknen på att jag borde läggas in på hälsohem. Det finns helt enkelt inte tid till vila och avkoppling.

Jobbet är en enda stor stressbomb just nu och jag går därifrån med nerverna utanpå kroppen. Av nån lustig anledning hinner jag inte med och blir aldrig klar med något. Hemmet som vi knappt har kunnat leva i de här dagarna (man får inte stöka till och börja tvätta när man har visning) har gjort att allting har samlats på hög och innebär en ännu större stress. Den där hemsidan bud-on-line gör att jag knappt kan lämna datorn (jo budgivningen på lägenheten är i full gång), och min privata kalender är galet fullklottrad. Ålandsresa i helgen, syskonbesök i påsk, värmlandsresa efter påsk, födelsedagskalas för N och sen jobbfest och reunionfest helgen efter det för att bara nämna lite.

Förhoppningsvis hinner jag hämta andan uppe i Värmlandsskogarna annars vet jag inte hur jag ska ta mig igenom april. Det enda posivtiva i kråksången är att jag nu har insett att mitt galopperande hjärta är direkt kopplat till stress. Det dunkar tills jag mår illa och nätterna är återigen bedrövliga. Jag vet att jag måste slå av på tempot nu, men hur sjutton bromsar man ett skenande tåg?