Hope

Iskalla, vintervita december är här igen. Jag brukar alltid tycka att tiden går fort, men den här hösten har försvunnit utan att jag kan minnas vad jag egentligen har gjort de här månaderna? Tiden har sprungit ifrån mig och som vanligt står jag nu med en hel lista med måsten där hälften borde ha varit avbockat för länge sen. Men för tillfället är mina tankar på annat håll och orken och lusten till allt julstök känns som bortblåst.

Lilla farfar är dålig, så pass att vi nog alla funderar över hur länge han har kvar. Jag och pappa besökte han igår och vi låg på sängen intill honom och bara pratade om allt och ingenting. När jag skulle gå klappade han mig på kinden, så som han alltid har gjort, och mitt hjärta brast lite just då. Än finns det hopp om livet, sa han. Och ja, än finns det hopp. Jag önskar och jag hoppas bara så innerligt att han får leva året ut.

Med december kom tårarna och ovissheten, som farfar så fint säger, nu finns bara hoppet kvar.