Maybe We Should All Be Praying For Time

Nu står jag på jobbet för sista gången det här året och längtar härifrån mer än någonsin. Det är lite stressande att jobba när man vet vilka högar som väntar på en där hemma, packa kommer hur som helst att vara prioritet ett eftersom vi åker till Värmland imorgon bitti. Jag längtar så jag spricker samtidigt som det känns tungt att inte vara kvar i stan nu när farfar är så dålig. Jag och pappa var och hälsade på de i måndags, och den här gången var han betydligt sämre än för en vecka sen. Jag fick kämpa mot tårarna under tiden vi var där, för farmors skull. Men hemma sen rann de hela kvällen. Jag vet att han är gammal och att han har levt ett långt och innehållsrikt liv, men det gör inte mindre ont för det. Min högsta önskan just nu är att han får leva över julen, några dagar till älskade lilla farfar.