First Day At School

Förstå att min lilla sexåring gick sin första dag i skolan idag. Jag kan inte begripa vart tiden tog vägen? Nyss låg han ju på min arm och sov, och nu har han plötsligt blivit så stor. Han har en egen vilja, egna intressen, egna vänner och mamma och pappa är inte alls huvudpersonerna i hans liv längre. Visst blir man stolt över att man lyckats skapa en egen liten individ med ett stort självförtroende, men ett litet styng av sorg känner jag. Sorg över att tiden gick så fort och att man inte är behövd på samma sätt längre. För det är verkligen skillnad.

Jag har knappt sett mina barn idag. Direkt efter inskolningen gick storebror hem till en klasskompis, där lämnade jag även lillebror efter en stund. På väg hem efter lekstunden hittade A en annan klasskompis och både han och J blev bjudna på middag där. Så min man och jag fick trevligt matsällskap av Anna och söta Oliver i stället. Nog är det skönt att få vara barnfri en stund, men samtidigt känns det lite ovant. Sen vi flyttade in i huset har jag knappt fått träffa de små. De har snabbt hunnit skaffa sig ett gäng nya kompisar som de springer emellan, ibland dyker de upp för att fråga om de får gå till nästa vän eller nästa lekpark, men utöver det är de knappt hemma. Visst blir det lite tomt här hemma men man får vara tacksam över att de får vara barn på riktigt. Och förr eller senare måste man väl acceptera att de börjar bli stora.