Where Is My Peace?

Pust, vilken vecka! Tror att jag har varit nära ett nervöst sammanbrott de här dagarna. Tackar min lyckliga stjärna att jag fortfarande står på benen, det är nog med nöd och näppe. Höll på att svimma i badrummet igår kväll, benen bara vek sig, och idag när jag klev innanför dörren skakade jag i hela kroppen. Stressnivån på jobbet har varit skyhög (och hemma också för den delen), högarna på skrivbordet har bara växt trots att jag har jobbat undan för glatta livet. Jag har jobbat till fem om kvällarna, flängt till dagis för att hämta barn och sedan vidare ner på stan eller ut till Ica för att handla grejer till helgens kalas och presenter. Storebror fyller 7 år imorgon och ska självklart firas. I år har han själv valt vilka som ska komma och när listan var klar blev det en hel del ungar kan jag säga. Det blir inte riktigt tid till att ta igen sig i helgen alltså.

Idag rann i alla fall bägaren över lite på jobbet. Med gråten i halsen stövlade jag in till chefen och slängde bokningarna på hans skrivbord och tackade för mig. Sen gick jag med bestämda steg därifrån och stämplade ut. Enough is enough. Jag har inte tillräckligt betalt för att sabba min hälsa på kuppen. Nu har jag lovat mig själv att nästa vecka ska se annorlunda ut. Det jag inte hinner det hinner jag inte. Punkt. Nu gäller det bara att ta sig igenom helgen också med förståndet i behåll. Wish me luck.