Idag är jag fullkomligt uppslukad av den sabla tröttheten. Dante har sovit oroligt och var vaken mellan fyra och fem i morse. Uppe på det hade vi en 9-åring med feberyra och mardrömmar som gråtandes väckte oss flera gånger mitt i natten. Någon gång vid femtiden i morse önskade jag att natten var över så vi kunde få kliva upp i stället.
Tålamodet försvinner tillsammans med orken och i morse fick jag någon form av utbrott på äldsta sonen när han spillde ut en kopp té i vår vita fåtölj. Jag kände själv hur bägaren rann över och sömnbristen tog överhanden. Jag skrämde väl slag på stackars bebisen när jag började gorma och han skrek sedan tröstlöst i flera minuter.
När jag lugnat ner mig själv och mina barn kom det dåliga samvetet krypandes. Stora tårar föll ner på de mjuka bebiskinderna och jag kände mig som världens sämsta mamma. Förbannat att sömnen ska styra precis allt, ork, humör, tålamod.
Den lilla han sussar sött intill mig nu, med hans harmoniska andetag kommer det automatiskt ett lugn över mig. Jag brygger många koppar kaffe, vilar ögonen lite och kramar på min 9-åring. Vi lovar varandra att nu börjar vi om från noll igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar