Drop Dead Beautiful

Min vikt har enda sedan lågstadiet varit ett omdiskuterat ämne. Personer i min omgivning har enda sedan jag varit liten ifrågasatt, funderat på och påstått att jag har någon form av ätstörning. De har ringt hem till mina föräldrar och jag har varit på x antal undersökningar hos skolsköterskan ( som ett tag satt brevid mig i matsalen för att se hur mycket jag egentligen åt ). Men jag har inte och har aldrig haft någon form av ätstörning. Trots kopiösa mängder fet mat, chips, gräddiga såser och alldeles för mycket smör på mackorna går jag inte upp i vikt. Inte ens ett hekto. Nu är det ju faktiskt så att det inte på något vis är MITT fel att jag ser ut som jag gör, möjligen att man kan anklaga mina föräldrar och deras gener för att jag sett ut som en vandrande tandpetare. ( På ett av mina jobb var jag det stora skämtet och mina arbetskamrater undrade om jag hade makaroner som knäskydd? )

Som liten kände jag mig naturligtvis som en utomjording och hade gjort vad som helst för att se ut som mina "normalstora" klasskamrater. Men efter år av tafatta försök att gå upp i vikt kom jag till slut att acceptera mitt utseende, detta var självklart detsamma som att erkänna att jag hade någon form av ätstörning. För om jag är nöjd med mitt utseende så vill jag ju vara smal och då har jag ju anorexia? För det första har jag aldrig varit direkt nöjd med min vikt, som jag förklarat för folk om och om igen så hade jag vägt mer om jag själv fått bestämma. Det är stor skillnad på att vara nöjd och att acceptera.

Min sista utväg skulle ha varit att styrketräna mig upp i vikt ( och dessutom skaffa mig några läckra muskler på köpet ). Jag frågade min väns man ( som är lite av ett proffs på det här med träning ) om hur jag skulle lyckas bäst. Men Nej, inte då. Jag har tydligen för lite muskelmassa i kroppen för att styrketräna. Jag skulle enbart få en massa problem med inflammationer, muskelbristningar etc. Jag var tvungen att gå upp i vikt först sa han. Jaha? Då var vi tillbaka på ruta ett igen då.
Återigen har jag två val. Jag kan antingen gå runt och må dåligt och skämmas över mitt utseende ( som jag gjort i flera år ) eller helt enkelt acceptera att jag ser ut så här och inte bry mig så mycket om vad andra tycker. Lite självkänsla har jag faktiskt kvar så jag väljer definitivt det senare. Eventuella kommentarer eller frågor om min vikt kommer jag i framtiden att ta som komplimanger. För ingen fäller väl kommentarer till en vän som är tjock? Alltså måste det handla om ren och skär avundsjuka. ( J-ar vad snygg jag måste vara!! Synd att jag inte upptäckte det lite tidigare! )

I am beautiful, no matter what they say. Words can´t bring me down.

Harig

Jag är ett fån.

På väg hem från dagis gick en gubbe bakom mig i rask takt. Han såg lite otäck ut, stor luva på huvudet och alldeles skäggig. ( Ser man ut så så måste man ju bara vara en farlig våldtäktsman? )
Naturligtvis trodde jag att han följde efter mig och att han skulle försöka brotta ner mig på gatan så fort han fick en chans ( trots att det var mitt på ljusa dagen och x antal människor runt omkring ). Jag ökade snabbt takten och kryssade från höger till vänster på gatorna ( kanske att han skulle blir förvirrad och tappa bort mig då? ) Gubben hängde på som en igel, självklart ökade han också takten. En bit framför mig gick tre "jobbar" gubbar så jag beslöt mig för att jogga ikapp de. Halvspringandes och flåsandes kom jag till slut upp jämsides med de ( precis innan den läskiga gångtunneln ). Gick sen långsamt brevid de genom tunneln med andan i halsen. Luvgubben kom strax rännandes i en otäck fart. Jag gick fort lite närmare en av killarna.
När den äckliga våldtäktsmannen sprungit ifatt oss, morsade jobbarkillarna glatt på han och undrade vart han hade tagit vägen. De skulle visst ner på stan för att äta lunch. Den skäggiga våldtäktsmannen var visst ingen våldtäktsman, bara en skäggig byggarbetare som frös om öronen ( hur kunde jag missa det typiska blåstället och alla reflexer på jackan? )

Röd om kinderna, genomsvettig och andfådd efter springturen i vinterkläder och vinterkängor ( det är tungt att springa i kängor, rökningen har inget med flåset att göra ) kunde jag äntligen stänga dörren till hemmets trygga vrå. Jag måste vara den mest hariga människa jag känner, och absolut den mest pinsamma.

Sunday Bloody Sunday

Ibland finner man inte riktigt orden. Tur då att musiken finns.
Så här känns det idag, så här mår jag. Så här är min sinnesstämning...


RunningUpThatHill

Tre Barn

Våran familj har utökats. Jag som inte skulle ha fler barn har plötsligt fått ytterligare en liten pojke. Pojken ( eller pandan ) heter Simon och följde med hem från dagis i torsdags. Min äldsta son är veckans barn på sin avdelning, det innebär att han får lite extra ansvar ( hjälpa till att duka etc ) och numera ingår pandan Simon i det ansvaret. Han ska följa med hem och bo hos oss i helgen. Han ska vara med på familjens alla aktiviteter och på måndag ska A berätta för sina kamrater vad Simon har haft för sig i helgen. ( Plötsligt måste vi alltså hitta på aktiviteter så att dagis personalen inte tror att vi är värsta slappar familjen )
A är mycket mån om sin nya lilla vän. Simon har fått vara med och äta, borsta tänderna och sova tillsammans med A. I morse kom min son upp strax innan sex, yrvaken och med Simon under armen. Han tar sin uppgift och sitt ansvar på fullaste allvar.
A är inte den enda som tar uppgiften på allvar. Min underbara sambo är väldigt engagerad. Gårdagen spenderade han med att spela spel med Simon ( de andra barnen fick som tur var också vara med ) och skriva ner en lång lista på alla de aktiviteter Simon hade gjort under dagen. Herre gud, han som inte ens kommer ihåg vad hans egna barn har gjort under dagen. Tänk om han hade varit lika engagerad i de?

Själv har jag lite ont i magen över det stora ansvaret. Tänk om något händer med Simon? Tänk om min yngsta son försöker spola ner han i toaletten? ( INTE osannolikt ) Tänk om vi tappar bort honom? Tänk om vi tappar bort hans ägodelar? ( Ja, Simon äger en egen korg med filt och en massa teckningar... ) Jag är inte världens mest ansvarsfulla människa, och nu har jag helt plötsligt tre killar att ta ansvar över ( ofrivilligt och utan nio månaders förberedelse ) Längtar till måndag då vi får lämna tillbaka den lilla krävande gästen igen.

4 år

Grattis till världens underbaraste 4-åring idag! Tänk, hela fyra år av obeskrivlig lycka.

Nu Är Det Krig i Tomteskogen!

Det finns grannar, och så finns det grannar. Innan vi flyttade hit hade vi aldrig direkt några problem med de som bodde runt i kring oss.
Sen vi flyttade hit har vi dock fått universums tjurigaste tant ovanpå oss. Hon hittar alltid något att klaga på eller gnälla över. Hon är helt enkelt inte rätt person att bo i lägenhet.
Jag och N är inga omöjliga grannar. Vi spelar ingen hög musik, vi festar inte in på småtimmarna, vi kastar inte grejer i väggarna, vi väsnas inte och vi borrar inte i tid och otid. Tvärtom, vi visar stor hänsyn till de som bor i samma hus. Ändå är tanten inte nöjd. Hon gillar helt enkelt inte barnfamiljer, så vi och ett par till råkar ofta ut för hennes aggressioner. Förra sommaren fick jag en utskällning för att jag rökte på balkongen. Om vi är för högljudda på förmiddagen så bankar hon i elementen eller slår i golvet. Mycket har vi stått ut med, men nu är f-n i mig måttet rågat. Detta brev låg på hallgolvet igår förmiddag:

" STÖRANDE GRANNAR

Låt oss boende i .... slippa höra så höga barnskrik och röster olika tider på dygnet!
Det är LÄGENHET ni bor i!
Tag hänsyn till detta!!
Det är mycket lyhört!!
Låt oss slippa gå till HSB och klaga.
Hoppas det räcker med denna lilla tillsägelse!

Från grannar

Trösta barnen det kanske hjälper! "

Allvarligt?? Tror hon att vi misshandlar barnen? Om hon hade bemödat sig om att komma ner och fråga hade hon fått veta att killarna varit sjuka en vecka och därför vaknat på nätterna. Nu är det f-n i mig krig. Sent ska kärringen glömma detta!!

Misshandel

Att jag är nåt av det klumpigaste som existerar är väl kanske ingen nyhet. Men nu börjar jag faktiskt tröttna lite smått på mig själv. Inatt lyckades jag återigen med konststycket att sträcka nacken halvt ur led. Dessutom vaknade jag med en konstig smärta i ena baksidan av låret.

Vad jag sysslar med på nätterna är en gåta. Att jag flaxar runt som en fågel som vill lämna boet, vet jag. Att jag snor sambons täcken och kuddar kommer inte heller som en överraskning. Att jag har en tendens till att krypa ihop som en boll när jag sover är ingen nyhet. Men att jag vaknar blåslagen mellan varven är faktiskt otroligt underligt.
I morse kom jag visserligen ur sängen - med lite hjälp. Så det är inte riktigt lika illa som när sambon armbågade mig i ögat. Idag kan jag faktiskt röra mig, och tur är väl det eftersom tjocka släkten kommer på kalas lite senare.

Värst var det nog den morgonen jag vaknade med ett nyckelben som petade ut från kroppen. Träffade en bekant ett par dagar senare som pluggar till läkare. Han tyckte det såg ut om att nyckelbenet hade hoppat ur led. Inte gick jag och gjorde nåt åt det inte. Så numera går jag runt med ett nyckelben som studsar när jag rör armarna.
Hur jag lyckats få ett nyckelben ur led i sömnen är en ännu större gåta. För enligt min läkarvän krävs det en j-a smäll för att det ska hända. Och hur illa kan man egentligen slå sig i en säng?

Funderar allvarligt på om det är så att jag går i sömnen och misshandlar mig själv.

Mot Okända Hav

Ibland kommer vi till ett vägskäl här i livet.
Plötsligt ändras allt, mattan rycks undan under våra fötter. Korthuset vi kämpat i år för att bygga upp, rasar ihop.

Stora händelser förändrar oss alltid.
Vi får barn, någon dör, skilsmässa, giftermål, nytt jobb, nytt hem eller en olycka gör att livet och vi ändrar oss. Ibland blir det aldrig mer sig likt.
Förändringar är inte något negativt, förändringar är nödvändiga. Nödvändiga för att vi ska växa som människor, nödvändiga för att vi ska överleva och utvecklas. Ändå kan de kännas så otroligt skrämmande.

Nu står jag åter igen vid ett vägskäl.
Inte på grund av en olycka eller en skilsmässa.
Inte direkt på grund av en stor händelse. Utan för att jag för första gången har påbörjat en lång, lång resa.
En resa i mitt inre.
En resa mot självinsikt.
En resa som förhoppningsvis kommer ge mig svar.
En resa tillbaka i tiden och en resa framåt i tiden.
Den här gången välkomnar jag förändringen, jag tänker självmant ta klivet ut i det okända.
Tänk vilken upplevelse att få lära mig något nytt om mig själv.

Me and Mah Boyz

En ny baby boom har startat. Mina vänner och min släkt kläcker nyfödingar till höger och vänster.

Man får sig en liten tankeställare. Har jag gjort mitt nu? Kommer jag aldrig mer få uppleva det där fantastiska när en ny liten människa kommer till jorden? Inte för att jag direkt vill ha ett till barn. Just nu är jag mer än nöjd med de två som jag redan har. Och att börja om igen lockar faktsikt inte det minsta. Graviditeter, amning, nattvak, vagnar och förlossning kan jag nog klara mig utan ett bra tag till. Det är just den där känslan när barnet precis har kommit ut och all smärta är borta, som är så otroligt beroende framkallande. Och tänk vilken gåva det är att få lära känna en alldeles ny liten människa.

Ibland kan jag känna att jag någon gång i framtiden skulle vilja ha en liten dotter. Men samtidigt är oddsen för att nästa barn skulle bli en tjej väldigt små. Och vill jag verkligen ha tre killar? Visserligen känns det lite mer speciellt att bara ha grabbar, mer ovanligt på något sätt. Och ska jag vara helt ärlig så trivs jag ganska bra med att vara ensam tjej. Det är lite lyxigt på nåt vis. Mina tre grabbar är ju helt fantastiska. De vackraste som finns. Och det är nåt visst med att kunna säga Me and mah boyz!

Sjukstuga

Barnen är sjuka. De har läskiga 40 grader i feber och hostar upp lungorna.
Ingen sover. Det är barn överallt. Barn som skriker. Barn som inte kan sova. Barn som snorar. Barn som ränner runt som vettvillingar i lägenheten halv tolv på natten. Barn som sover i soffan. Barn som hostar till de kräks. Barn som vägrar äta. Barn i min säng där jag ska sova. Barn som gråter. Barn som bara vill ha glass och chips. Barn som går runt i pyamas hela dagarna. Barn som gnäller. Barn som är uppe halva nätterna. Barn som inte förstår att det absolut inte är morgon klockan 4 på natten. Barn som torkar snor på sina kläder.

Ingen sover. Jag har jobbat hela helgen - utan sömn i princip. Inatt behövde jag bara vakna tre gånger mellan 1 och 4. Sen upp kvart i sex. Kan snart stå och sova.
N sover inte heller. I natt sov han på barnens matta (!) tillsammans med vår yngsta son.

Lägenheten har förvandlats till sjukstuga. Alvedon, snorpapper, termometrar och juice flaskor pryder bänkarna. Hela hemmet är i princip en enda stor hög av filtar, kuddar, täcken, nappar och snuttefiltar. Här sover man i det rum man råkar befinna sig i när man blev trött.
Tackar min lyckliga stjärna över att jag har jobbat hela helgen. 24 timmars snortorkande och gnäll slipper man gärna om man kan. Dessutom har sambon fått en prövning han sent kommer att glömma.

Förändringar

All changes, even the most longed for, have their melancholy; for what we leave behind us is a part of ourselves; we must die to one life before we can enter another.

Ny Livsfilosofi

I hela mitt liv har jag blivit uppfostrad och fått lära mig att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Självklart har detta etsat sig fast, och jag har alltid haft detta i bakhuvudet i allt jag har gjort.
Jag har vänt ut och in på mig själv för att alltid finnas där för vänner/familj, alltid lyssna, alltid bry mig, alltid ställa upp. Alltid ha ett vänligt ord till övers, alltid höra av mig till de jag bryr mig om ( trots att få hör av sig tillbaka ). Alltid bemöta folk med ett leende trots att de kommer med elaka kommentarer. Nästan alltid skicka vänliga meddelanden till folk som skickar spydiga till mig. Letar krampaktigt luckor i mitt fullspäckade schema för att ha tid med de som jag bryr mig om. Försöker febrilt få människor att se det positiva här i livet, hjälper, stöttar och tröstar alltid mina vänner när de behöver mig.
Fina egenskaper skulle kanske någon säga. Tyvärr har de inte lett mig nånstans. Jag har sällan fått något tillbaka. Sällan hör folk av sig till mig, sällan finns de där för mig, sällan bemöter de mig som jag bemöter de. Detta har jag funderat över och ältat i månader. Nu har jag till sist kommit fram till en slutsats. Jag kommer att lämna min gamla livsfilosofi, bara för att ersätta den med en helt ny. Numera kommer jag i stället att behandla folk som de bahandlar mig. Och om någon blir arg, ledsen eller besviken så har jag ju redan den perfekta ursäkten " Jag gör ingenting som du inte gör eller redan har gjort emot mig "

Med andra ord är min nya filosofi What goes around - comes around.

Tomtar på loftet

Regnet öser ner där ute, träden fullkomligt viker sig i blåsten. Funderar lite på meningen med livet och andra djupa saker. Känner mig oerhört filosofisk idag - vilket brukar vara ett tecken på att jag har för lite att göra. Så det är väl bäst att jag går och tvättar lite i stället, innan folk börjar misstänka att jag har tomtar på loftet.

Trög

Ibland går saker och ting inte riktigt som jag hade tänkt mig. Har funderat en hel del på om jag är dum eller trög eller nåt? Men nu har jag kommit fram till att det har med flyt att göra. Jag har helt enkelt lite otur när jag tänker bara.

Ledbruten

Bröllopet igår var minst sagt lyckat. Vackert, tårdrypande i kyrkan, farligt god buffé, tårtor från himmelriket och mängder med alkoholhaltiga drycker.
Kvällen var fullspäckad med skojiga aktiviteter. Fyrverkerier, sketcher, saxofonsolon, trumpetande, sånger och otaliga vackra tal för att nämna några. Stämningen var på topp, och vi hade verkligen otroligt kul.

Nu till kvällens baksida. I den vackra klänningen kunde man visserligen inte misslyckas, men klumpig som jag är brände jag upp halva halsen på locktången. Min planerade håruppsättning gick i stöpet. Här krävdes panik lösningar för att försöka dölja det groteska röda märket som flammade upp. Svärmor skrattade och tyckte det såg ut som ett sugmärke. Pinsamt, ett brännmärke är en sak, men om folk tror att jag går runt med ett sugmärke på halsen är det katstrof. Således blev det till att ha håret utsläppt och försöka dölja det som döljas kan. Till råga på allt försvann de surt förvärvade korkskruvarna redan innan middagen. Suck.

Dagen efter hade väl kanske kunnat börja bättre den med. Visserligen känner jag mig inte särskilt bakis trots en kraftig blandning på drycker ( varför drack jag whiskey? ) och minimalt med sömn. Däremot kan jag knappt röra mig.
Min kära, underbara sambo lyckades med konststycket att armbåga mig i ögat i sömnen. Det är ju inte direkt så att man är förberedd på det klockan sju på morgonen. ( Visserligen är man väl kanske aldrig det? ) Hela kroppen studsade till av förskräckelse och jag lyckades sträcka en muskel i ryggen. Tog mig inte upp ur sängen, kunde inte vända mig och det gjorde fruktansvärt ont. N fick rulla över mig på sidan och sen när det var dags att stiga upp fick han halvt om halvt släpa upp mig.
Smärtan är hemsk och strålar ut i ena armen och upp i nacken. Kan inte lyfta mina barn och det gör ont hur jag än sitter eller ligger. Så nu behöver jag hjälp stup i kvarten för att sätta mig, resa mig eller lägga mig. Ögat är ingenting i jämförelse med det här. Känner mig gammal, ynklig och ledbruten.

Nu ska jag och min rygg, mitt öga och mitt brännmärke gå och tycka synd om oss själva ett tag.

Bröllop

Imorgon är det bröllop. Nej, det är inte jag som gifter mig. ( Tack och lov för det - min 30 års kris hade nog fått oanade konsekvenser i så fall )
Inte behöver jag gå i jeans heller. Min kusin kom som en räddande ängel och lånade ut en gorgeous klänning till mig. Så nu kommer jag till och med att se vuxen ut på festen. Högklackade skor, sjal och diverse hår och smink prylar är inhandlade. Nu har jag ungefär ett dygn på mig att lära mig gå i högklackat bara. Såna här festliga skor har jag nog inte gått i på över fem år. Kan bli intressant. Finns nog en chans att folk kommer uppfatta mig som packad redan klockan tre med tanke på hur jag kommer stappla fram. Mina ansträngningar att gå snyggt i klackar brukar haverera totalt och jag påminner nog mest om en cowboy som har hästen kvar mellan bena. Jag får helt enkelt hänga lite snyggt på sambons arm.

Det största problemet är nog ändå mitt råttbo till hår. Hur jag helt själv ska lyckas knåpa ihop en vettig håruppsättning vete gudarna. Förhoppningsvis löser lite hårnålar och tre flaskor spray problemet. Annars hade ju svärmor ett förslag, att jag skulle sätta upp håret i en knut och stoppa in två pinnar i den. Herre gud, det är ju inget kina party jag ska gå på. Dessutom tror jag att det finns bestick på festen så jag behöver nog inte ta med mig egna ätverktyg.

Sminkningen hade jag också behövt hjälp med. En vardags make up kan jag knåpa ihop själv, men mina försök att måla mig lite festligare brukar sluta i att jag ser ut som Courtney Love. Det kvittar väl i och för sig, ingen kommer ändå känna igen mig i klänning.

Tandläkaren

Jaha då var det dags att bita i det sura äpplet igen då. Eller kanske låta bli att bita i det så mina tänder inte går sönder något mer?
Var hos tandläkaren precis innan jul, en liten bit av en lagning hade lossnat. Den ska jag dit och fixa idag. Med min tur går det naturligtvis inte att peta dit en ny bit, utan hela den gamla lagningen måste tas bort, dvs borras bort. Otroligt spännande.
Inte för att jag direkt har någon tandläkarskräck, men borra bort halva tanden känns lagom roligt. Med mitt flyt så hittar de säkert något mer som det måste borras lite på, slipas på eller nåt som behöver dras ut.
Nåja, nu ska vi ju tänka positivt. Det är ju trots allt bara tandläkaren, ingen gynekolog som ska borra nånstans där nere. Det hade varit värre.

Seize The Day

"Carpe diem quam minimum credula postero" ( fånga dagen, lita ej på morgondagen ).

Idag är en underbar dag att njuta av och ta vara på. Solen skiner och himlen är alldeles sommarblå. Mitt hjärta slår extraslag av lycka!
Ledigheten är över och idag börjar jobbet och vardagen igen. Men inte behöver saker och ting bli grått och trist för det? Dags för mig att börja leva i nuet och inte i framtiden. Lära mig att ta tillvara på dagarna. Börja fokusera på det som är positivt, för hur man än räknar överväger det positiva nästan alltid det negativa. Och hur mycket har vi egentligen inte att vara tacksamma över?

- Jag är tacksam över att jag har ett jobb att gå till
- Jag är tacksam över att jag har nånstans att bo
- Jag är tacksam att jag har mitt livs kärlek att dela allt med
- Jag är tacksam över mitt livs största gåva, mina barn
- Jag är tacksam över mina vänner
- Jag är tacksam att jag har min familj
- Jag är tacksam att jag har mat på bordet
- Jag är tacksam över att jag och min familj får vara friska
- Jag är tacksam över att jag lever

Så fånga dagen! För dagen idag kommer aldrig igen.

Tisdag

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Adjö 2006

Nytt år nu igen. 30-års krisen sponsras ju verkligen när åren går så fort att man inte hinner med. Allting rinner ihop i en enda sörja, har svårt att minnas vad jag gjorde förra julen? Förra påsken? Förra midsommar? Dagarna ser likadana ut. Här händer minsann inget revolutionerande. Nästan så man känner ett litet sting av avund när folk sammanfattar sitt 2006 i spännande listor med innehållsrika punkter. Mitt förra år innehåller ingenting som på något sett skulle kunna uppfattas eller misstolkas som spännande. Jag tänker i alla fall göra en lista, trots avsaknaden på intressanta händelser.

* Jan - 06 = Jag är mammaledig. Inne på det tredje året. Jag har förvandlats till gnällmamman från helvetet. Min enda stimulans består av vilda diskussioner med en 3åring och en 1åring som inte alls vill det mamma vill. Jag tar varje chans jag får att springa hemifrån.

* Feb - 06= Fortfarande mammaledig. Jag lämnar på dagis, hämtar på dagis. Lagar mat, plockar leksaker, städar och bråkar med min yngsta som inte alls vill sova när mamma vill att han ska sova.

* Mars - 06 = Mammaledig. Jag kräks på bajsblöjor, skrik, matlagning och bråk. Min hjärna är understimulerad. När sambon kommer hem befinner jag mig på en 3årings intelligensnivå. Jag grinar, skriker, trotsar och vägrar laga mat.

*Mars - o6 ( igen ) = Jag får ett jobb erbjudande på ett hotell. Jag tackar omedelbart ja och börjar jobba ett par veckor efter.

*April - 06 = Mammaledig och jobbar samtidigt kväll och helger. Hemmet förfaller och jag förfaller. Jobbar, springer på klädpartyn, lunchar med vänner, besöker bvc, lämnar på dagis, får vinterkräksjukan, lagar mat och börjar dansa streetdance eftersom jag har så lite att göra.

* Maj - 06= Jobbar extra och fortfarande hemma med barnen. Går på cirkus med den äldsta och orkar som mest ta mig ut i lekparken om dagarna. Dansar varje onsdag trots löjligt dålig taktkänsla. Mina äckligt långa, smala spaghettiben far åt alla håll och kanter.

* Juni - 06= Se maj.

*Juli - 06= Äntligen ombytta roller! Sambons tur att va pappaledig. Hans tuffa månad börjar med att jag har semester. ( Alltså blev det inte så mycket ombytta roller ) Utnyttjar mina två ynka semesterveckor till max och åker till mamma i värmland, sen till syster på Åland och direkt efter det hem till pappa ett par dagar. Det var den semestern. Mycket avkopplande.

*Aug - 06= Jobbar som en tok. Sambon får ta inskolning på dagis. Jag och N firar 4-årig förlovningsdag med att jag jobbar till 23. Mitt sociala liv är obefintligt. Glömmer mina vänners telefonnummer.

*Sept - 06= Jobbar heltid. Trött och understimulerad. Kommer hem till sambon med en 3-årings tålamod och gråter, gapar och vägrar laga mat. Önskar av hela mitt hjärta att jag var mammaledig igen.

*Okt - 06= Jag fyller år. Firar med att jobba kväll till klockan 23. Minns inte om jag fick några presenter?

*Nov- 06= Jag fyller inte år och får inga presenter. Däremot firar jag och nicke 5 år tillsammans med att han är på kurs och sover borta. Dagen efter blir jag i alla fall kompenserad och vi går och ser Mamma Mia på cirkus.

*Dec-06= Jag jobbar dygnet runt känns det som. Varenda ledig sekund är uppbokad. Flyttar in på hotellet en helg, jag bor ju redan på jobbet så lika bra att göra det ordentligt. Priset för all stress blir en läglig magkatarr. Min bebis fyller två, jag firar jul och får en 30-års kris.

Adjö ljuva 2006. Mina förväntningar på 2007 är mycket mycket höga.