Harig

Jag är ett fån.

På väg hem från dagis gick en gubbe bakom mig i rask takt. Han såg lite otäck ut, stor luva på huvudet och alldeles skäggig. ( Ser man ut så så måste man ju bara vara en farlig våldtäktsman? )
Naturligtvis trodde jag att han följde efter mig och att han skulle försöka brotta ner mig på gatan så fort han fick en chans ( trots att det var mitt på ljusa dagen och x antal människor runt omkring ). Jag ökade snabbt takten och kryssade från höger till vänster på gatorna ( kanske att han skulle blir förvirrad och tappa bort mig då? ) Gubben hängde på som en igel, självklart ökade han också takten. En bit framför mig gick tre "jobbar" gubbar så jag beslöt mig för att jogga ikapp de. Halvspringandes och flåsandes kom jag till slut upp jämsides med de ( precis innan den läskiga gångtunneln ). Gick sen långsamt brevid de genom tunneln med andan i halsen. Luvgubben kom strax rännandes i en otäck fart. Jag gick fort lite närmare en av killarna.
När den äckliga våldtäktsmannen sprungit ifatt oss, morsade jobbarkillarna glatt på han och undrade vart han hade tagit vägen. De skulle visst ner på stan för att äta lunch. Den skäggiga våldtäktsmannen var visst ingen våldtäktsman, bara en skäggig byggarbetare som frös om öronen ( hur kunde jag missa det typiska blåstället och alla reflexer på jackan? )

Röd om kinderna, genomsvettig och andfådd efter springturen i vinterkläder och vinterkängor ( det är tungt att springa i kängor, rökningen har inget med flåset att göra ) kunde jag äntligen stänga dörren till hemmets trygga vrå. Jag måste vara den mest hariga människa jag känner, och absolut den mest pinsamma.