Drop Dead Beautiful

Min vikt har enda sedan lågstadiet varit ett omdiskuterat ämne. Personer i min omgivning har enda sedan jag varit liten ifrågasatt, funderat på och påstått att jag har någon form av ätstörning. De har ringt hem till mina föräldrar och jag har varit på x antal undersökningar hos skolsköterskan ( som ett tag satt brevid mig i matsalen för att se hur mycket jag egentligen åt ). Men jag har inte och har aldrig haft någon form av ätstörning. Trots kopiösa mängder fet mat, chips, gräddiga såser och alldeles för mycket smör på mackorna går jag inte upp i vikt. Inte ens ett hekto. Nu är det ju faktiskt så att det inte på något vis är MITT fel att jag ser ut som jag gör, möjligen att man kan anklaga mina föräldrar och deras gener för att jag sett ut som en vandrande tandpetare. ( På ett av mina jobb var jag det stora skämtet och mina arbetskamrater undrade om jag hade makaroner som knäskydd? )

Som liten kände jag mig naturligtvis som en utomjording och hade gjort vad som helst för att se ut som mina "normalstora" klasskamrater. Men efter år av tafatta försök att gå upp i vikt kom jag till slut att acceptera mitt utseende, detta var självklart detsamma som att erkänna att jag hade någon form av ätstörning. För om jag är nöjd med mitt utseende så vill jag ju vara smal och då har jag ju anorexia? För det första har jag aldrig varit direkt nöjd med min vikt, som jag förklarat för folk om och om igen så hade jag vägt mer om jag själv fått bestämma. Det är stor skillnad på att vara nöjd och att acceptera.

Min sista utväg skulle ha varit att styrketräna mig upp i vikt ( och dessutom skaffa mig några läckra muskler på köpet ). Jag frågade min väns man ( som är lite av ett proffs på det här med träning ) om hur jag skulle lyckas bäst. Men Nej, inte då. Jag har tydligen för lite muskelmassa i kroppen för att styrketräna. Jag skulle enbart få en massa problem med inflammationer, muskelbristningar etc. Jag var tvungen att gå upp i vikt först sa han. Jaha? Då var vi tillbaka på ruta ett igen då.
Återigen har jag två val. Jag kan antingen gå runt och må dåligt och skämmas över mitt utseende ( som jag gjort i flera år ) eller helt enkelt acceptera att jag ser ut så här och inte bry mig så mycket om vad andra tycker. Lite självkänsla har jag faktiskt kvar så jag väljer definitivt det senare. Eventuella kommentarer eller frågor om min vikt kommer jag i framtiden att ta som komplimanger. För ingen fäller väl kommentarer till en vän som är tjock? Alltså måste det handla om ren och skär avundsjuka. ( J-ar vad snygg jag måste vara!! Synd att jag inte upptäckte det lite tidigare! )

I am beautiful, no matter what they say. Words can´t bring me down.