Vinterhelvete

I dagar, veckor NEJ månader, har jag väntat på att den första snön ska dimpa ner. Att det ska bli så där gnistrande vackert, kallt, ljust och alldeles vitt utanför fönstret. Att julkänslorna ska komma smygandes och man får känna sig som barn på nytt. Åka pulka, skridskor, bygga snögubbar och snölyktor och göra änglar i det där vita pudret med barnen. Undrar hur det kommer sig att mitt minne är så vansinnigt kort?
Första lilla snön damp ner härom dagen. Kylan följde med som sällskap. Underbart? Nej raka motsatsen faktiskt. Plötsligt blev brottningsmatcherna med barnen sju resor värre. En jacka räcker ju inte. Overaller, sockar, halsdukar, vantar, vinterskor och mössor ska på. Och vantar är definitivt inte konstruerade för små barn. Det är ju i princip stört omöjligt att få fingrarna på rätt plats.
Jag hade nog förträngt hur mycket jag själv fryser också. Spelar ingen roll hur mycket kläder jag sätter på mig, alltid tränger kylan in i benmärgen från nån liten glipa.
Sen har vi det här med halkan också, som är otroligt passande när man har släta skor och ska ta sig uppför stans brantaste backe med barnvagn. ( Dagis ligger otroligt bra placerat ) Behöver jag nämna att det tog mig en kvart att ta mig uppförs? Och att jag stapplade som en gammal pensionär på nervägen? Lyckades dessutom halka till och sträckte någon muskel i ryggen. Så nu går jag verkligen som en gammal livrädd tant.

Jag hatar ju vintern. Hur har jag kunnat förtränga det?