30-års Krisen

30-års krisen knackar på dörren. Jag vill förstås inte öppna. Ändå så letar den sig in genom brevinkastet och nyckelhålet. Små panikkänslor kommer krypandes. Hjälp, 30, då är man gammal. Nu måste jag hinna med allt det där jag har skjutit upp i så många år. Måste ta körkort, resa, ta piano lektioner, kanske lära mig dreja? Sätta mig i skolbänken igen, göra karriär, gifta mig, köpa hus etc. Nu börjar det dessutom bli bråttom. Två år kvar... Sen är det försent, känns det som. Vad händer egentligen efter trettio? Då ska ju livet vara utstakat, man ska ha gjort allt det där man drömde om. Och jag som inte ens har kommit halvvägs.

Jag hade en kris åt sambon när han fyllde 30. Herre gud vad gammal han blev. Nästa gång han fyller jämt blir det 40!! Jag ältade hans ålder ett par månader innan han fyllde. Undrade om han kände sig gammal? Det gjorde han inte. Han fnös åt min kris och tyckte jag var barnslig. Själv fick jag panik av att ha en sambo som var så gammal.

Nu är det dags att ha en kris åt mig själv. Plötsligt är allt inte lika självklart längre. Jag vet ju inte ens vad jag vill bli när jag blir stor? Ska jag fortfarande undra det när jag går i pension? Sitta där på min 65-års dag och virka dukar och tänka sen, sen när jag fyller 70 då ska jag minsann göra karriär och ta körkort.

Människan är specialist på att skjuta upp saker. Sen, sen blir allt bra. Sen ska vi köpa hus. Sen ska jag gifta mig, sen ska jag börja plugga igen. Sen, sen när jag har villa, vovve och volvo då blir jag lycklig, då ska jag börja leva. Men dagen sen kommer ju aldrig att komma. För den är ju i framtiden. Och när framtid blir nutid skjuter vi bara upp allting igen. Alltså måste sen bli idag. Så med andra ord har jag 24 timmar på mig att förverkliga mina drömmar. Nu blev det stressigt. Jag måste ju ut och handla lite idag och tvätta inför smålandsresan. Jag hinner helt enkelt inte ta körkort och gifta mig idag. Det får bli imorgon i stället.