Forget Me Not

Snart måste jag verkligen göra något åt mitt otroligt dåliga minne. Ok att alla människor glömmer saker mellan varven, ok att jag ständigt får leta febrilt efter mina hemmanycklar och mina glasögon, men inte ok att jag glömmer min medicin. Nu när jag äntligen fått en medicin som faktiskt gör verkan måste jag komma ihåg att ta de också. Troligen glömde jag det igår. Jag säger troligen för jag minns ärligt talat inte om jag tog de eller inte. Däremot rusade hjärtat okontrollerat och studsade åt både höger och vänster i en takt som inte kan ha varit helt hälsosam. Förmodligen glömde jag ta den där tabletten. Mamma skäller på mig och säger att jag ska gå och köpa en dosett på apoteket. Ni vet en sån där som gamlingar har som det står måndag, tisdag, onsdag etc på. Nu är det säkert så att en dosett är en fantastisk uppfinning för de med dåligt minne. Men jag vill verkligen inte känna mig mer som en pensionär än jag redan gör, och den där dosetten känns verkligen som spiken i kistan. Bye bye ungdom, hello ålderdom. Jag vill nog gärna låtsas att jag är 22 ett tag till. Med en dosett kan man vare sig låtsas eller förtränga. Då är man pinsamt gammal och senil.