Skrik, Panik & Lilla Anna

Igår var jag hemma med barnen hela dagen. Eller barn och barn, skrik och panik vore kanske en bättre beskrivning. Som ni säkert redan listat ut står kidsen för skrik och jag för panik. Efter en heldag med herr Pip och herr Gnäll flydde jag hem till lilla Anna och långa gubben i stället. Kaffe, sockerbullar, godis och mysigt sällskap var betydligt trevligare än att torka små rumpor och leka med tågbana. Fick skjuts hem vid åtta snåret men när jag klev innanför dörren igen var jag inte alls lika trevlig längre. Efter en överdos kaffe sprang jag runt i lägenheten som en skållad råtta, plockade lite här och lite där, kastade i mig lite mat och skällde på sambon för att mitt jobb är så himla rörigt. För visst måste det bara vara hans fel? För han hade ju faktiskt kunnat vara hemma med barnen i stället, då hade jag inte alls varit lika slut i huvudet. Och han hade ju faktiskt kunnat tjäna en sisåär hundra lakan mer i månaden, då hade jag kunnat vara hemmafru. Ja ni ser, det mesta som går snett i mitt liv är helt enkelt min sambos fel. Så måste det bara vara. Jo.