I Need My Peace

Den där stressen är tillbaka igen. Jag önskar så innerligt att det åtminstone kunde gå lite längre tid mellan tillfällena. Som det är nu hinner jag knappt hämta andan innan det drar igång igen. Jobbet suger musten ur mig, som så många gånger förut, och jag avskyr att jag låter det gå så långt. Idag stämplade jag ut med tårar i ögonen. Varför ska man behöva känna sig otillräcklig hela tiden? Både hemma och på jobbet. Kanske har jag för höga ambitioner, för mycket dåligt samvete och en stor dos prestationsångest. Jag vill så mycket och tiden den räcker inte till. Nånstans måste jag lära mig att stänga ute alla måsten och koncentrera mig på det som verkligen är viktigt. Som att jag faktiskt gör mitt bästa och inte är mer än människa. Det finns alltid en gräns för vad man klarar av, och jag har vare sig tid eller lust att bryta ihop, särskilt inte för ett arbete som ingen tackar en för.

Sömnen är usel igen, och hjärtklappningen vågar jag inte ens skriva om. Motivationen är borta och glädjen i det jag gör, just nu känns minsta lilla grej som en enda lång uppförsbacke. Jag behöver lite tid till att få koppla av, tänker ta ut lite ledighet nästa vecka och jag hoppas att ett par dagar räcker för att få mig på fötter igen.